Det glada sextitalet.

Jag fick att brev häromdan från en gammal bekant  som jag inte haft kontakt med sedan vi var med i byggsvängen på 1960-talet. Han tillverkade då smidesdetaljer för en del hus som vi uppförde. Han var en mycket skicklig hantverkare och startade sedan egen smidesverksamhet i Skule.

Brevet blev samtidigt en påminnelse om hur annorlunda aktivitet det var på byggfronten den tiden. Då det varje år i Örnsköldsviks kommun byggdes nära 500 lägenheter och villor. Många av dessa byggen placerades även ute på landsbygden eftersom den ännu var levande och det fanns många arbetstillfällen nära inpå. Då fanns det ingen oro för att det eventuellt skulle bli krisartat både i stad och i glesbygd. Det fanns också god tillgång på byggklara tomtområden och bygglovsprocessen var enkel och billig.

I dag är situationen helt förändrad. Det byggs nästan inga privata villor och uppförande av flerfamiljshus är helt i händerna på ett fåtal penningstinna entreprenörer. Dessa, vars lägenheter säljs för fantasisummor på grund av stort byråkratiskt krångel och skyhöga byggkostnader. I TingEtt (i Ö-viks centrum) finns det till exempel enskilda lägenheter som kostar över 5 miljoner kronor. Och en bit utanför stadskärnan är bostadsmarknaden i stort sett död. Välskötta villor avyttras till reapriser. Detta till yttermera visso där det är ett läge med brist på bostäder. Detta förhållande kommer troligen att bestå en lång tid framöver. Man kan undra vart det bär hän.

Då finns det anledning att citera mor Signe som alltid sa: ”Dä gå en änne före”. Med det menade hon att det ordnar sig nog.