Vården del 4.

Numera kallas de forna lokala läkarstationerna för Hälsocentraler. Utplacerade strategiskt i provinsen. Någon skillnad i verksamheten har namnbytet inte åstadkommit. Dit vänder sig gemene man om han känner sig krasslig. En strävan från regionens ledande är att alla begynnande åtgärder skall gå genom respektive hälsocentral Även vid akuta sjukdomsfall vill man  att man vänder sig till en sådan.

Men vad jag kan förstå börjar det också bli krisartat inom den verksamheten. Med ständig underbemanning och otillräckliga resurser. Särskilt centraler utanför tätorterna lider svårt av personalflykt. Man hankar sig hjälpligt fram med inhyrd personal som kommer och går i en aldrig sinande ström. Detta skapar oro både hos den fasta personalen såväl som hos patienterna. Sådana med svåra sjukdomstillstånd med behov av täta besök är frustrerade över at ständigt konfronteras med nya läkarkontakter. Patienterna upplever sådana som dåligt pålästa och med bristande förmåga  (eller intresse) att sätta sig in i deras situation.

I öppenvården har det i regionen etablerats ett antal privatdrivna centraler. Vad jag har hört av personer som är listade vid sådana inrättningar fungerar det relativt bra. Dessa centraler har stabilare bemanning varför det finns goda chanser att träffa samma läkare gång efter annan. De har också vad jag förstår bättre koll på sin ekonomi. Oftast genererar det en viss vinst som till större delen återbördas till verksamheten. Detta vinstintresse har en längre tid varit en nagel i ögat hos en hel del politiker. Ärendet har stötts och blötts under ett antal år men ändå inte kommit till verkställighet. Jag tog del av en intervju idag där en minister i regeringen var tveksam inför beslut om en sådan begränsning.

Undertecknad bloggskrivare berörs inte särskilt mycket av denna turbulens inom öppenvården eftersom jag under de senaste 25 åren efter pensioneringen inte anlitat dem mer än ett fåtal gånger. Och då bara för att ställa diagnosen ”frisk som en nötkärna”. Halleluja