Vårdkrisen del 3.

Att alla vårdinsatser, oavsett av vad slag det vara må, är mycket personalkrävande är väl alla medvetna om. Dessutom är det i många fall frågan om personal som måste äga speciell kompetens för sitt uppdrag. Läkare och sköterskor med hög utbildning och lång erfarenhet i sitt yrke. Ur den synpunkten är det av största vikt att bedriva en progressiv och framåtsyftande personalpolitik. Inte enbart rekryteringsmässigt utan också arbetsmiljömässigt. Att äga en personalstab som trivs med sin uppgift och känner sig trygga på sin arbetsplats är guld värt.

Jag far inte med osanning om jag påstår de senaste årens insatser på personalområdet har varit gott sagt undermåliga. Man har kapitalt misslyckats med både rekrytering och arbetsmiljö. Båda dessa insatser är beroende av varandra eftersom underbemanning osvikligt leder till ökat stress för personalen. Andelen inhyrd personal har också ökat lavinartat och bidrar till allt fler turbulenta arbetsmiljöer.

Att komma till rätta med alla dessa missförhållanden är en mycket svår uppgift. Jag vill påstå att i en region av Västernorrlands karaktär är det hart när omöjligt. Detta å grund av de senaste årens misslyckade politik. Eftersom det  under flera decennier utbildats alldeles för få läkare och sköterskor är det rent allmänt brist på tänkbara kandidater för nyanställning. Denna problematik vidlåder alla regioner utanför storstäderna. I vår region har dessutom den senaste tidens vårdturbulens bidragit till att  mängder att skickliga medarbetare avslutat sina tjänster och sökt sig till andra arbetsuppgifter. Samtidigt som intresset för att söka sig till regionen i stort sett försvunnit. Troligen kommer de nu aviserade besparingarna därför att ätas upp av ökade kostnader för inhyrd personal. Under tiden blir arbetsmiljön ännu uslare med  ytterligare sjukfrånvaro på grund av stress och utbrändhet.

Av den anledningen konstaterar bloggskrivaren at man måste vara omåttligt  pigg och alert för art vara sjuk.