Att känna sin begränsning.

Jag råkade  titta på ”Fråga doktorn” i går kväll. Ett av inslagen i programmet var en intervju med Dagny Carlsson. En 104-åring som också är en flitig bloggare. När man möter en sådan personlighet som vid sådan ålder är så aktiv faller man först i stum beundran inför hennes prestation. Det måste vara en säregen förmån att vid den åldern kunna vara så frisk och kreativ. Med sin medverkan i TV har hon dessutom fått den uppmärksamhet och den draghjälp en bloggare så väl behöver.  Inför den ofantliga energi hon har, med åtföljande popularitet, infinner sig lätt en viss känsla av vanmakt inför sitt eget skrivande. Kan det vara motiverat att dag efter dag åstadkomma något som egentligen är till ytterst ringa nytta? Endast ett irrbloss i natten.

Dock är det så att det för mig blivit en livsstil med detta. Jag somnar aldrig så gott som när jag har producerat något på min blogg. Något som jag tycker är värt att läsas av andra. Då spelar det väl egentligen ingen roll om det är tio, hundra eller tusen besök. Av den anledningen kommer jag sannolikt att med en dåres envishet fortsätta skrivandet. I varje fall så länge jag tycker det fungerar någorlunda. Jag är också övertygad om att det är till ovärderlig nytta för min fysiska och mentala hälsa. Mer eller mindre en utmaning. Troligen kommer jag inte att kunna hålla på till 104 års ålder, men det vet man inget om. Därför ser jag med spänning framtiden an.

Gonatt och gomorron!