Begränsning.

I umgänget med olika människor upplever man ofta att med stigande ålder förändras deras livsbetingelser avsevärt. Olika funktioner som är förutsättningen för ett aktivt fysiskt och mentalt liv begränsas eller helt försvinner. Mer eller mindre grava handikapp måste man kunna bemästra och om möjligt minimera. Med olika hjälpmedel och stimulerande omvårdnad kan man, trots bristande förmåga, ändå ha möjlighet att leva en aktiv och värdig tillvaro

I en sådan situation är det viktigt, ja, helt nödvändigt, att man inte förlorar livsgnistan. Jag tror att; har man bara ork och energi kan man leva ett någorlunda fullgott liv även om några av våra kroppsfunktioner inte är helt tillfredsställande. Samtidigt måste man kunna acceptera att livet förändras på olika sätt och inrätta sig därefter. Jag har mött personer som i så gott som hela sitt liv varit bundna vid en rullstol men ändå sprudlat av liv och övernog av liv. De har mitt i en bekymmersam livssituation kunnat leva i en meningsfull miljö. Samtidigt som de genom sin ”aura” berikat sin omgivning på ett häpnadsväckande sätt.

Jag känner själv att jag inte är lika rask i benen som i unga år. Att bestiga Kebnekaises topp  (som jag gjort ett antal gånger) ligger nog numera utanför möjligheternas gräns. Men fast jag är fullt medveten om den begränsningen kan jag leva ett rikt och stimulerande liv. Jag är glad att jag kan promenera bort till postlådan varje morgon och hämta dagens dos av nyhetsinformation, i form av husorganet ÖA, och ta till mig av dess innehåll.

Det är synd om den människa som tappar livsgnistan. Lusten att leva, även i en begränsad tillvaro, är skillnad mellan liv och död. I det skedet är det dubbelt så angeläget att vi är ”medmänniskor” som genom vårt uppträdande kan gjuta mod och livslust hos en modlös medvandrare. Det är således inte ”kört” även om vårt liv inte kan levas som alltid.