Hannelsgötta.

N´Lasarus hadde vöre på Kopra å hannele varern

Körven söm han sku ti sôvele å makarornen å¨pisbröe å ett å varje

Föreståndarn hette Nilsson

N´rakt rekorderlinen kär

Då n´Lasarus  sku fara å sto däri döra

Då fecken n´sôgabit.

Dä va fögan goaktet.

Min barndoms somrar.

Man skulle kunna tro att somrarna endast lektes bort med bad och åvrntyr. Men det fanns även plikter att uppfylla. En del av vår familjs försörjning kom från det lilla jordbruk vi ägde. På det kunde vi bärga så mycket att det räckte till fyra - fem kor och några kalvar. Vi hade också hushållsgris som i regel slaktades strax före jul.

För den skull var det nödvändigt att bärga så mycket foder at det räckte för hela den långa vintern. Eftersom vi inte hade någon häst fick vi endera lita på att man kunde städsla någon med häst och slåtttermaskin som mejade ner höet. Slåttertiden var en bråd tid och ibland var det inte detta möjligt. Då steg pappa Esra upp vid tretiden på morgonen och med lien mejade han ner så mycket hö att det räckte att over dagen lägga det på hässjorna. I det arbetet var det naturligt att vi barn deltog. Det var långa och krävande arbetsdagar men ändå tillfredsställande eftersom vi visste att det var ytterst nödvändigt för gårdens försörjning. Pappa hade stor skicklighet med lien så efterhand hade han slagit allt hö på det lilla torpet som vi ägde.

Familjelojaliteten rotades väldigt tidigt hos oss barn. Att på något sätt bidra till familjens försörjning var en naturlig del av livet. När vi blev lite äldre och under tiden för andra världskriget hade vi arbete med vedlastning. Då lämnade vi det mesta av vår inkomst till familjens gemensamma kassa. På så sätt stärktes vår ekonomi och vi kunde amortera på ett banklån som tagits i samband med bygget att vårt nya hus som var färdigt 1939.

Trots denna arbetsinsats blev det också utrymme för lek och bad varför jag väl har anledning att återkomma  med flera sådana minnen.

Gonatt och gomorron.

I sensommartid.

När solen dalar dagen kortas av

kvällen skymmer tidigt då.

Ett skimmer blott det är.

Ett ljus som  smeker över land och hav

Som till himlens höga nejder nå

med en gudomlig atmosfär.

Då har dagens sin fullbordan nått

vid solens sista gyllne strålar

och blommans nektar sugits ut.

Då kvällens väsen tagit som sin lott

att ösa ymnigt ur de gyllne skålar

som sinar blott vid evighetens slut.

Så vill jag ärligt söka livets mening

vid sommarns sista varma glans

som saligt svingas sig till Gud

Det sakta rör sig mot en ljuv förening

som överallt och ingenstans

tystat sommarnattens alla ljud

Ett hästminne

Jag har allt sedan min ungdom alltid beundrat hästen som dragdjur. I det forna lantbruket, innan dess mekanisering, var hästen en absolut nödvändighet. Ofta var samspelet mellan kusk och dragare väl utvecklat eftersom de båda var beroende av varandra. Bonden som byggde upp ett förtroende hos sin häst och som skötte den väl på alla sätt, fick en kamrat som i sin tur återgäldade omsorgen genom att utföra ett bra arbete.

Den händelse som jag tänker skriva om, och som berättats för mig, timade under andra världskriget på 40-talet. På en gård i södra Västerbotten eller norra Ångermanland hur man vill se det, hade man en häst som hette Drabant, en riktig trotjänare som varit på gården i många år. När han blev lite för gammal för att sköta alla dragsysslor köpte man en unghäst som hade namnet Molotov. Molotov var en säregen häst på många sätt genom sin klokhet och sin villighet i arbetet. En unik gemenskap byggdes upp mellan bonden och hans häst där man tävlade om att verkligen visa förtroende för varandra. Varje morgon när bonden kom in i stallet möttes han av ett glatt gnäggande som om Molotov ville hälsa gomorron. När han fått sin morgongiva visste han inte hur mycket han skulle kunna tacka sin husbonde.

Så kom kriget med allt vad det innebar. När vår statsminister förkunnade med myndig stämma: ”Vår beredskap är god” var det inte alldeles med sanningen överensstämmande. Det blev panik att sätta vår armé i beredskap. För det ändamålet mönstrade man in otaliga hästar från olika bondgårdar för att förstärka olika regementen. För den skull blev också Molotov inmönstrad. Med saknad tog bonden  avsked av sin kamrat. Så var livet i krigstidens Sverige på förtitalet.

Åren gick och så småningom blev det återigen fred i Europa. Efter kriget blev det aktuellt att installera mjölkmaskiner på de olika bondgårdarna i Norrland. Bonden som några år tidigare tagit avsked av Molotov engagerade sig då som försäljare och installatör av dessa maskiner. En gång hade han sålt en anläggning till en bonde i Norrbotten och kom in i ladugården, vad får han då höra om inte ett välkänt gnäggande från en häst i sin spilta. Men inte är det väl Molotov ropar bonden. Så står han öga mot öga med sin forna dragare, som efter alla dessa år mindes sin husbonde. Det var nästan så man kunde skymta tårar i hästens ögon.

När han mötte gårdens ägare frågade han: ”Har du köpt en kronhäst som heter Molotov. Ja, det har jag och det är en fantastisk fin häst. ”Den är inmönstrad från min gård och var en gång min bästa dragare” sade bonden.

Begreppet att ha ett hästminne är inte bara en myt utan en reell verklighet vilket denna enkla berättelse vittnar om

Landsbygd = Frihet.

Häromsistens var det någon som fäste en sådan där rund plåtbit på mitt skjortbröst. Den hade texten Landsbygd = Frihet. Jag började fundera över vad det egentligen kunde betyda. Visst är naturen annorlunda i jämförelse med storstan. Landsbygden kan kanske visa upp en mera fri och öppen natur där man kan känna en viss frihet, men det ger inte per automatik mat i magen, tryggat boende eller utkomst till en kommande generation. Den krassa verkligheten är att man inte kan försörja sig på att beundra en vacker utsikt.

Ändå väljer många att bosätta sig på landsbygden just för att de uppskattar boendemiljön. Ofta är det sådana som har en tryggad försörjning på annan ort inom visst pendlingsavstånd. Den omedelbara uppgiften  blir således att finna en långtgående lösning på kombinationen arbete och boende. Man har genom olika så kallade landsbygdsprojekt gjort tappra försök att finna en lösning på den ekvationen men ständigt misslyckats. Det finns många orsaker till det. En orsak är till exempel att de mindre städerna och tätorterna också kämpar för sin existens. Detta i förhållande till en handfull stora befolkningscentra som bildlikt tuggar i sig allt fler från dessa orter. Detta för att i sin tur kunna motivera sitt existensberättigande. Det är en katten-på råtta-lek som i slutändan bara har en förlorare och det är landsbygden.

En gryende soluppgång vid horisonten tror jag står att finna globalt. När urbaniseringen har gått så långt att allt fler människor börja fråga sig: vad är det jag håller på med egentligen? Då vänder strömmen och allt fler entusiaster söker sig till landsbygden. Då kommer det också at skapas arbetstillfällen i tillräcklig mängd. Redan i dag är det många som söker sin fristad just i denna fria miljö. Det är också nödvändigt att politikerna får modet, och viljan, att ta sig  an uppgiften.

Gonatt och gomorron.

En människas verkliga värde.

Av tekniska själ kunde jag inte bifoga någon dikt till gårdagens blogg. Av den anledningen får ni er den till livs i denna. Dikten, som är baserad på en specifik händelse, illustrerar hur det ibland kan gå snett om  man inte har förmågan att hysa empati för en medmänniska. Även om det bara är en simpel elev. Dikten är naturligtvis skriven på mitt hemlands tungomål.

Människovärde

Det skull bli uppsastsskrivninga i skola

Magistern hadde bestämt va de skull hannel öm.

Man skull skrive öm människovärde

Na Eivor va älsklingseleven,

Hon haddee fletern.

Uppsats´n hennars va på nie sider

Meninga i sirliga svängar och raka rader.

Väl behandlat. Int´n plump.

Na Anna skrev brano myttje hon å.

Na Ketty visste å va människovärde va,

för hon geck å brättese å va malli på rastern.

Men n´Gustav såt däri bänken å va alldeles utkömmen.

Hadde magistern nan gang tala om människovärde?

Han könn i´nt minnes.

Då annrern lämne in bökrern

Sä såt´n Gustav å tögge på penna

Å va likevis.

Te sist sä skreve´n :

Magistern gett förlåt mäg, men jeg ä totalt värdelös på ne hänne.

Jäg vell bara kräkes, men de finns int na å kräkes bårti

Dä ä tomt däri magan. Å tomt däri huvve.

Förlåt!  Förlåt!

Ätte na daga sä stog magistern hos n´Gustav,

magistern söm va bå överlärar å ordförar i skolstyrelsa.

Vell säg vell säg  n´rekten förtroendekär

Han dängte skrivboka harns ditti bänken,

å röt sä dä hördes över hele skolsaln:

UNDERKÄNT

Sen gav han  n´Gustav e slag över skaaln sä han  åkte neri gölve.

Mest hele vägen hem från skola snökte å grinte n´Gustav

Å han sa för säg sjalv: Jämarns människovärde!

Att röna uppskattning

Det är av stor betydelse för varje enskild individ att ha en stark självkänsla. Det är en klar förmån för var och en att bli uppskattad och känna sitt värde. Åter igen måste man konstatera att även detta är frukten av kombinationen arv och miljö. En del har faktiskt redan i sina gener formats till att vara kavata och kaxiga. De rider storartat på deras framtoning som värdefulla. Medan däremot andra är blyga och försagda redan i tidiga år. En ”ursäktaattjagfinnstillmentalitet” som gör dem slagna redan på förhand.

Det är där som en fruktbar livsmiljö blir så viktig. Om umgänget sker i en positiv anda av förståelse och kärlek stärks självkänslan betydligt. Det är inte de stora orden och de kraftfulla åtgärderna som har störst betydelse utan snarare det sublima kroppsspråket som  kan åstadkomma ett själens underverk. För ett barn att växa upp i en trygg och kärleksfull miljö med många omtänksamma personer i sin omgivning är det en obeskrivlig tillgång..

För många år sedan hade jag en bra kontakt med en grannpojke som höll på att lära sig cykla. Emellanåt assisterade jag honom genom att springa bakefter och hjälpa honom hålla balansen. En dag kom han och cyklade utan minsta hjälpmedel och jag sa några varma berömmande ord om hans fina prestation. Jag såg hur den lille grabben sträckte på sig och tycktes  växa bra många tum och glädjen och tillfredsställelsen lyste i hans ansikte. Förmodligen stärkte det hans självkänsla betydligt