En vers som skall väcka en viss ovation

bör innehålla en lämplig portion

av meningar fyllda av litterattion

som medger en viss penetration

ja, till och med koncentration

för att vädra en del sensation.

Tillika ge läsaren en del frustration

över drapans kufiska konstruktion

som delvis kan skapa en situation

som kan bli till en sur reaktion

hos läsarens mystiska interaktion

som får denne att släppa sin adaption

till ordens konstnärligt fina funktion

där uppbyggnad  fixas med abstraktion

av helt meningslös statistikproduktion

som endast ger en viss injektion

för sammanhangets generalprevention

som styres av dess nyttofunktion

och påskyndar läsarens slaggproduktion

så den slutligen hamnar på en sopstation

där den ältas och mals till total destruktion.

Tack för mig

Kattjärn.

I dag är det inte mycket kvar av Kattjärn. Den lilla vattenspegel som syns nedanför industrin vid Strängbetong. Etableringen av fabriken har inneburit att en stor del av tjärnen har fyllts igen. Liksom även Skorvtjärn som blivit ännu mer illa åtgången.

För länge sedan, det vill säga under min barn och ungdomstid hade Kattjärn en viktig funktion i byn. Dit fraktade man på våren och sommaren allt som skulle tvättas. Det var nämligen så att tjärnen genomströmmades av en kraftig grundvattenåder vilket gjorde att det alltid var klart och friskt vatten där. Ett antal bryggor hade byggts vid strandkanten för att göra det lättare att skölja tvätten når den lutkokats ren. Det fanns också anordning längst ut på bryggan för att borta mattor. Det var också byggt en liten kur som man kunde gå in i om det helt plötsligt blev dåligt väder. Ett speciellt ställ för linsänke fans också.

Nere vid tjärnen hade vi ungdomar också byggt en så kallad Trampolin. Ett hopptorn som var cirka 4 meter högt. Genom att det blev djupt vatten nästan med en gång var det ingen risk att man nådde botten vid dykningarna. I Kattjärnen badade vi nästan lika ofta som i Storsjön. Men genom att det var så ”tvärdjupt” var det i stort sett endast för de som var simkunniga

Det fanns abborre i tjärnen på den tiden, men genom att det var  mycket näringsfattig botten blev det bara så kallade ”tusenbröder” men det fanns desto fler. Man kunde fiska hinkvis av dessa små firrar. Jag minns att vi fiskade och sålde till minkfarmarna som fanns rätt gott om på den tiden.

Nu är Kattjärn i stort sett ett minne blott.

Ett sommarminne.

Det är förunderligt, men om jag minns tillbaka till min barndoms somrar så var de alltid soliga och varma. Nu tror jag ju inte att det meteorologiskt har förändrats nämnvärt. Det är väl snarare så att man minns endast de soliga och sköna dagarna. I alla fall tillbringades många härliga dagar och stunder ner i Storsjöns varma vatten.

Som jag antytt tidigare använde vi inga badbyxor vid umgänget i vattnet. Det sågs inte som något märkvärdigt eller onaturligt. En sommardag när vi badade vid Sågbadet, som var det gängse badet för byn, utspelade sig en liten händelse just på grund av detta. Pastor Hällströms fru Selma hade den dagen lovat att följa deras dotter och en väninna till henne, ner till badet. Väl kommen till badplatsen upptäckte Selma till sin fasa att pojkarna i badet var iklädda endast adamsdräkter. Blixtsnabbt kommenderade hon helt om mars.  Så det blev inget badande för flickorna den dagen. Detta gjorde hon för att hindra flickorna från att göra vissa rön av anatomisk art. Dessa, som vi ansåg, rätt naturliga synintryck var tydligen inte acceptabelt i den puritanska miljö som flickorna uppfostrades i. Det var å andra sidan inga flickor som uppträdde så nyfiket som just dessa. Vi fick formligen ”passa oss”. Svältfödd på vissa ”synintryck” som de var. Jag hade inte vetat av den händelsen om inte väninnan som var med vid tillfället, nästan 50 år senare, berättade det för mig. Så kan det gå!

Äslappe.

Jag hittade en dikt på måle som jag tyckte var värd att få en plats i min blogg. Så håll till godo.

Eländes elände.

Han slog säg på hakarnskula

å vorte aldeles söm lealös

dä vort n stoern jäsingens bula

han käntes säg rakt sömmen hös.

Å de va int nog vä ne dänne

på olöckern va int nån änne

för då ha skull anörja ränne

sä dä geck rakt jussum sä hänne.

Hörje, de bars säg int bätter

sä ramlen rakt huvvestup

då han glömte  bort å si ätter

att han ränne rakt ufför e stup.

Då ufför stupe han skene

vän ohisklans hämsk fermitet

sä skuvven säg på berne

når ha sku rabbe. Så ni vet.

Sä nu leggen på lasarette

å rarles vä sirne skamflirnte lemma

men öm han  bätter säg lite vätte

sä än no snart helbrägda hemma.

Reflektion.

Ibland har jag funderat över skillnaden mellan liv och existens. Lite grand med anledning av det jag upplevde i går kväll. Då tänkte jag nämligen att mötet människor emellan i form av ett kulturellt utbyte förvandlar existensen till  ett meningsfullt liv. Att stå inför en skara människor som ingenting heller vill än suga åt sig varje stavelse och fylla dessa med sprudlande liv är inspirerande.  Det är dessa meningsfulla möten som förvandlar existensen till liv.

Det är väl så att varje människa oavsett kön, hudfärg, social ställning et cetera. har någonting att dela med sig till andra människor. Det kan vara långa möten med berikande samtal såväl som korta ögonblick av samförstånd. Jag har nog skrivit det förut, men jag menar att berikande social samvaro har sin givna plats i ett normalt fungerande umgänge. Visst är det nödvändigt ibland med en rofylld ensamhet där man får vara i sina egna tankar och funderingar. Om man kan finna denna livsbejakande kombination tror jag individen får ro för själen men samtidigt ett meningsfullt LIV.

Existens

Är tiden konkret realism eller ej,

en konstruktion gjord för vårt väl?

Det är en fråga man kan ställa sig,

ett spörsmål om fri eller träl.

Det finns egentligen alls ingen tid

det är  något vi själv hittat på.

Skall vi därför någonsin vinna vår strid

bör vi detta faktum förstå.

Men ändå, vi lever i tidsperspektiv

med dagar, timmar, minuter

Ända sen skaparen sade sitt ”bliv”,

den sanninsgen oss innesluter.

Så är tiden en del av vår existens

den som död och förgängelse vet.

Blott skaparen själv kan sätta dess gräns

för en tidlös tidlös lång evighet

Men innan den tiden har funnit sin gräns

vi alla bör leva ett meningsfullt liv

som inte endast blir en tom exitens

eller bara ett långt tudsfördriv.

När vi därför kan stärka en annans mod

med ett givande möte ibland

och visar den arme en vilja så god

bär det hän till fullkomningens land.

Berättarkväll, ett äventyr.

Innan kändes det som att ge sig ut på ett okänt äventyr. När vi väl var där var det en underbar lek. Jag skriver om berättarkvällen vid Björna hembygdsgård. Eftersom det var höstligt svalt väder förlades samlingen till den nyinrättade samlingslokalen. Där var det varmt och mysigt och, hör och häpna. Fullsatt.

Det blev ett växelspel mellan Simon Mattebo och jag där vi tog varsin del. Simon stod nog till största delen för det rent informativa. Han har nämligen en underbar känsla för Björnadialekten som varit i hans sinnevärld under många herrans år.. Eftersom vi strävade efter att göra det bästa av kvällen får vi vara nöjda med den respons vi fick från publiken. Framställningen var väl en aning ostrukturerad men kändes samtidigt nog mera ”spontan”

Vid förberedelserna för kvällen upptäckte jag vilken otrolig mängd dikter jag har på vårt björnamål. Det skulle troligen gott och väl räcka för att fylla innehållet i en ”experimentbok”. En utgåva som inte skulle vara så omfångsrik men som kunde säljas till gemene man för ett överkomligt pris. Det skulle då tjäna två syften, dels bli ett sätt att dokumentera mina många alster och dels bli en värdemätare på bokens säljbarhet. Det skall bli spännande att se hur det blir i framtiden för en som har den bakom sig. Därmed:

Gonatt och gomorron.

Vår dialekt.

Jag skulle inte bli förvånad om en del av mina bloggdiggare tycker att jag sysslar allt för mycket med att ständigt skriva om mitt hemlands tungomål. Nu är det väl så att det i dessa dagar är mer aktuellt än någonsin eftersom jag tillsammans med Simon Mattebo skall tala om just detta vid en berättarkväll i hembygdsgården i Björna i morgon 18.30 När jag i går besökte Simon visade han mig en akademisk avhandling som på närmare 100 sidor behandlade Allmogemålet i Norra Ångermanland skriven av en herre vid namn Karl Sidenbladh och utgiven i Uppsala 1867. Så vi är inte de första som intresserat sig för denna dialekt. Han har också en ordlista med i boken och vid genomläsning av denna märker man att vissa ord faktiskt har kommit ur bruk. Dialekten har alltså utvecklats.

Det kanske finns anledning att återkomma  till denna avhandling vid något tillfälle eftersom den är mycket utförligt skriven. Geografiskt sett har han rört mellan Ullånger i söder till Västerbottensgränsen i norr. Behandlat den som en dialekt trots att det finns skillnader i uttalet i olika områden, som Anundsjö till exempel.

Det vore roligt om så många som möjligt kan komma till hembygdsgården i morgon

Snutten.

I dag har jag blivit med snutte. Eller klösbräda om ni så vill. Min gamla Samsung mobiltelefon har troget varit min kamrat sedan sekelskiftet. Och dessutom fungerat alldeles utmärkt. Det där med SMS och MMS har väl inte varit så där frekvent, men jag har klarat mig utan allt för stora psykiska problem. Jag har faktiskt tvekat lite inför kostnaden, eftersom en sprillans ny I-phone tarvar ett utlägg om ett antal tusenlappar. Nu har jag övertagit en I-phone 4 av Ulrika eftersom hon har fått en ny uppdaterad version.

Det är i alla fall rätt intressant att se på när alla jag möter på stan går med en sådan där  mojäng som de pillar på. Oavsett ålder, kön, hudfärg, man eller kvinna rik eller fattig går de omkring med en sådan pillemoj. För en tid sedan såg jag i folktandvårdens väntrum tre och tre fickor som satt mitt emot varandra. Hela tiden konverserade de genom att skriva SMS till varandra. Det verkade som om de även  använde telefonen  under själva behandlingen.

Det måste vara en enorm marknad för dessa manicker eftersom nästan alla av jordens 7,1 miljarder människor numera går omkring med en snutte i näven. Det verkar också som att det finns utrymme för hur mycken teletrafik som helst i rymden utan att de krockar med varandra.

Min uppgift nu framöver blir i alla fall att se till att jag rappar på och nappar på och inte tappar på så många appar. Tydligen ett måste för att med värdighet vistas i Syberrymden. Det kan faktiskt fordras specialistutbildning för att kunna hantera en telefon numera. En studiecirkel i hanterandet skulle nog inte vara helt fel. Jag har i alla fall upptäckt att det går att telefonera med den och det räcker rätt långt för min del.

Gonatt och gomorron.