Ett hästminne

Jag har allt sedan min ungdom alltid beundrat hästen som dragdjur. I det forna lantbruket, innan dess mekanisering, var hästen en absolut nödvändighet. Ofta var samspelet mellan kusk och dragare väl utvecklat eftersom de båda var beroende av varandra. Bonden som byggde upp ett förtroende hos sin häst och som skötte den väl på alla sätt, fick en kamrat som i sin tur återgäldade omsorgen genom att utföra ett bra arbete.

Den händelse som jag tänker skriva om, och som berättats för mig, timade under andra världskriget på 40-talet. På en gård i södra Västerbotten eller norra Ångermanland hur man vill se det, hade man en häst som hette Drabant, en riktig trotjänare som varit på gården i många år. När han blev lite för gammal för att sköta alla dragsysslor köpte man en unghäst som hade namnet Molotov. Molotov var en säregen häst på många sätt genom sin klokhet och sin villighet i arbetet. En unik gemenskap byggdes upp mellan bonden och hans häst där man tävlade om att verkligen visa förtroende för varandra. Varje morgon när bonden kom in i stallet möttes han av ett glatt gnäggande som om Molotov ville hälsa gomorron. När han fått sin morgongiva visste han inte hur mycket han skulle kunna tacka sin husbonde.

Så kom kriget med allt vad det innebar. När vår statsminister förkunnade med myndig stämma: ”Vår beredskap är god” var det inte alldeles med sanningen överensstämmande. Det blev panik att sätta vår armé i beredskap. För det ändamålet mönstrade man in otaliga hästar från olika bondgårdar för att förstärka olika regementen. För den skull blev också Molotov inmönstrad. Med saknad tog bonden  avsked av sin kamrat. Så var livet i krigstidens Sverige på förtitalet.

Åren gick och så småningom blev det återigen fred i Europa. Efter kriget blev det aktuellt att installera mjölkmaskiner på de olika bondgårdarna i Norrland. Bonden som några år tidigare tagit avsked av Molotov engagerade sig då som försäljare och installatör av dessa maskiner. En gång hade han sålt en anläggning till en bonde i Norrbotten och kom in i ladugården, vad får han då höra om inte ett välkänt gnäggande från en häst i sin spilta. Men inte är det väl Molotov ropar bonden. Så står han öga mot öga med sin forna dragare, som efter alla dessa år mindes sin husbonde. Det var nästan så man kunde skymta tårar i hästens ögon.

När han mötte gårdens ägare frågade han: ”Har du köpt en kronhäst som heter Molotov. Ja, det har jag och det är en fantastisk fin häst. ”Den är inmönstrad från min gård och var en gång min bästa dragare” sade bonden.

Begreppet att ha ett hästminne är inte bara en myt utan en reell verklighet vilket denna enkla berättelse vittnar om