Min dragare

Förr i tiden var hästen både arbetskraft och kamrat. Den sköttes som den rejäla kompis den var. Ibland utvecklade den olika beteenden som var nödvändiga att tillfredsställa om den skulle må riktigt gott. Då gav den sig till känna genom ett särskilt läte som var någonting mitt emellan gnägg och grymt. Då sa man att hästen ”hôcker”. En tafatt beskrivning av en sådan händelse har jag bifogat min blogg i kväll.

Na Docka.

Mära stod å hôcker däri stall´n sin

Hon va varn å fo na sôcker nästan hele tin

Sä husbonn han varn kär av rekorderlit sla

Dä tyckte allom här, å de tyckte även ja.

Sä mära hon feck sôm hon velle sä nöjder ble hon strax

Dessutöm na höbôss att stelle jussôm då dä v dags

Nu stå na int å hôcker mer för hon ble nöjd å gla

De tyckte fler å fler å dä tyckte även ja.

När hon va spänt för fora hon va rakt bra på dra

Ja tänkte väl: Va oherrarns stora, krafter sôm hon ha

Sä husbonn han va fejen i syna, å va gla

Dam tyckte de va grejern å då tyckte även ja