Lite nostalgi.

Runt om i vårt område fins det än i dag lämningar efter uppodlad åker som idag är igenslyade och bortglömda. En gång i tiden var de en viktig del av människors vardag eftersom dessa små odlingar var en förutsättning för att de skulle kunna klara sitt uppehälle.

Jag besökte en sommar en liten oansenlig åkerlapp en bra bit inne i ett skogsområde. Där var stenigt och oländigt runt omkring. Den  hade en gång i tiden utgjort en del av ett litet torpställe med boningshus och ladugård. Ingenting av allt detta förutom den lilla åkern fanns kvar nu.

När jag gick över åkerlappen tänkte jag på de människor som en gång i tiden bodde där. Tum för tum hade de röjt och odlat den karga jorden. Säkert hade de haft förhoppningar och framtidsplaner med den lilla bosättningen och till den knutit tron på en dräglig tillvaro. Trots ett strävsamt liv hade de ändå känt sig trygga med det lilla de hade. Som alla andra med en optimistisk framtidstro hade de älskat, grälat, arbetat, vilat, planerat, åldrats men ändå känt sig tillfreds.

De människorna tillhörde sin tid. De var präglade av sin egen tidsålder, de visste inte om så mycket annat. De var lyckliga med sin tillvaro och sin lilla värld. Den tidsålder vi i tvåtusentalet lever i är helt annorlunda. Där präglar olika tekniker vår tillvaro. Vi ropar ständigt på mera välfärd, ett ännu mer välordnat samhälle där andra än vi själva skall göra det drägligt för oss. Frågan man ställer sig då: ”Är vi mer lyckliga eller mer tillfreds”? Kanhända är det så att forntidens människor fick mer ut av sitt liv än vi som ständigt jagar efter väder och vind i en teknikbaserad tidsålder. En  god del av vår tid använder vi till att hålla oss uppdaterade med de senaste applikationerna för att inte missa något väsentligt.

Så får vi hänga med i livets karusell som snurrar allt fortare. Den verkligheten måste vi acceptera om vi inte evigt skall föbli drömmare och verklighetsflyende. Men det kanske är nyttigt för oss att någon gång stanna upp och fundera över vårt liv och vad vi gör av det. Vår stund på jorden är så innerligt kort,  bara ett irrbloss i tiden som snart brunnit ut och efterlämnat kol och aska.

Jag  vill avsluta med en dikt som jag skrivit.

Aska.

När livets våreld ned till aska brunnit

Vår arbetsdag till aftonen har hunnit

Då är det dags att saldot räkna ner.

När livets kraft med tiden har förrunnit

Vi frågar oss var våra dagar svunnit

Det är blott stoft och aska som vi ser.

Men i förgängelsen det finns en mening

En återfödelse som gror och bildar en förening

av livets milda verklighet.

Så finns i allt vårt varande en maning

som koncentreras i en skugglik aning

om tidsförgäten  evighet.

Då gryr en vår som livets stålbad renar

En grodd, ett blomster, gröna grenar

Med liv och näring i

Det är det liv som ljusets makter  lenar

med fulkomligheten oss förenar.

till slutlig frid och harmoni.