Ett dramatiskt sommarminne.

Som jag nämnde tidigare var jag och mina bröder redan före skolåldern ständigt nere vid badet vid Storsjön om somrarna. Vistelserna där var också kombinerade med olika mer eller mindre djärva ”projekt”. En gång fick vi för oss att vi skulle bygga en flotte för att på så sätt få större räckvidd i vårt badande. Vi fraktade ner diverse virke som skulle få flotten bärkraftig nog. Med hammare och spik fick vi den så småningom att se ut som ett användbart flytetyg kraftigt nog för att bära de unga konstruktörerna.

Det är nu det dramatiska tog sin början. Som vanligt var vi endast skrudad i ”adamsdräkt”. Några badbyxor hade vi således inte på oss. Detta innebar samtidigt att en viss kroppsdel var tämligen oskyddad. När jag satte mig på flotten bar det sig inte bättre än att än att denna oskyddade del perforerades av ett antal spikar som stod upp precis där jag satt. Jämmer och elände. Jag skrek i högan sky tills att min mamma kom och hämtade mig och konstaterade hur illa det var.

Telefonledes kontaktades en läkare i Trehörningsjö som ansåg att det var säkrast att fara ner till lasarettet i Örnsköldsvik för behandling. Detta på grund av risk för framtida men. Medelst trampdressin fraktades jag ner till Björna (någon väg mellan Långviksmon och Björna fanns inte på den tiden). En bilägare i Björna skjutsade mig sedan ner till lasarettet i Örnsköldsvik där en läkare sydde ihop mina illa medfarna delar. Han konstaterade samtidigt att några hinder för framtida familjelycka var det inte. Jag kan ju så här långt efteråt avslöja att jag gått genom livet något ärrad på ett visst ställe. Men det får ni hålla tyst med.

Jag har själv bara fragmentariska minnen från den dramatiska upplevelsen.