I förbifarten.

I dag var jag åter till min stadigvarande bekantskap på Folktandvården nämligen min högt älskade Gaddskraparinna. Med högsta frenesi gav hon sig än en gång med iver och emfas på mitt ålderstigna garnityr. Jag är säker på att om man nån gång i en avlägsen framtid gräver upp mitt vitnande kranium ur den vigda jorden där den legat, kommer detta  med ett leende visa sina renskrapade gaddar, något som landstinget i Västernorrland kan ta åt sig äran av. Redan i år har hon skrapat mina matberedningsverktyg för närmare 5 tusen kronor, vilket är lång över min budget. Men sånt är livet.

Men det var inte det jag skulle berätta.

När jag sedan var ”på stan” träffade jag en bekant sedan gången tid. Vad han hette hade jag inte en aning om, det hade jag glömt för länge sen, men vi kom i alla fall i samspråk med varandra. Då berättade han något , som jag tycker var en solskenshistoria mitt i bedrövelsen. En eftermiddag för en tid sedan kände han svåra smärtor vid bröstkorgen. Hans hustru misstänkte att det var något med hjärtat så hon rekvirerade omedelbart en ambulans som transporterade honom till Örnsköldsviks sjukhus, Där konstaterade man att han hade akut krångel med hjärtat av sådan svårighetsgrad att de genast skickade honom till Umeå för operation. Där fann man att ett av blodkärlen som försörjer hjärtat med blod var helt igentäppt. Efter endast några timmar hade man med den skickliga kirurgi de förfogar över lyckats öppna blodkärlet och återställa full kapacitet. Senare på kvällen kunde han ringa hem och berätta att nu hade han ett hjärta som fungerade alldeles utmärkt. Visst är det fantastiskt vad läkarna kan åstadkomma i dag. Utan ett sådant lyckosamt ingrepp hade han sannolikt varit invalidiserad för livet. Om nu livet varit kvar.

Innan vi skildes åt önskade vi varandra en trevlig sommar!