Smakfostran.

Smaken är som baken; delad. Det är ju ett gammalt vedertaget axiom. Och det är nog helt överensstämmande med verkligheten. Visst har vi människor olika tycken och smak. Det i sin tur är ett resultat av den kultur och miljö som vi vuxit upp i. Det har också betydelse under vilken tid vi smakfostrats.

Under min barn och ungdomstid på trettio och fyrtio-talet var den gängse kosthållningen, och därmed också smakfostran, helt annorlunda i jämförelse med dagens. Det var den genuina husmanskosten, ofta baserade på egenproducerade råvaror, som dominerade. Fortfarande var insaltning det vanligaste sättet att bevara färskheten hos olika produkter. Salt fläsk och kött var vanligt likasom salt sill och strömming m.m Som en följd därav vill ofta äldre personer ha mera salt till maten än vad som är vanligt i dag.

Under den tiden var det också vanligt att man dagligen utförde hårt ansträngande kroppsarbete som innebar att det oftast inte var några problem med övervikt. Om man på den tiden till exempel oskuldsfullt slösade med socker i olika maträtter var det ingen som reagerade nämnvärt. Det var helt okej. När man således lade några sockerbitar i kaffet var det något som alla accepterade. I dag är det närmast kriminellt. ”Jaha. Du måste ha socker i kaffet du, de har inte jag”. Jag var härförleden på restaurang där de vid den avslutande kaffekoppen ställde fram mjölk men inte socker. Den nyvunna kulturen innebär troligen att även jag en dag är ”sockefri”.

Att inta en väl lagad maträtt som, med kockens skicklighet, anbringats den rätta fina smaken är en upplevelse av hög dignitet.  Det är en del av vår tillvaro och utan den skulle livet troligen te sig mera trist. När man njuter av rätten tillsätter också kroppen de för matsmältningen så viktiga vätskorna. Detta oavsett om den består av en väl kryddad och grillad Oxfilé eller några skivor Blodpudding. På detta lever vi glatt vidare!!!

Gonatt o gomorron.