En dialektskrivares dilemma.

Det är inte alla gånger så enkelt att sätta dialekten på pränt eftersom det ibland  inte  går att finna ord och bokstavskombinationer som adekvat motsvarar dialektens fonetik. I ordet gôvet till exempel har vokalen en fonetik som saknar motsvarighet i riksspråket. Där har det löst sig genom att sätta ett ”tak” över ett o.

I Björnamålet har vi ett ljud som vad jag vet inte har sin motsvarighet i någon annan dialekt. Det är ett väsande ”sche-ljud” som frambringas medelst en luftström mellan tungan och kinden. Det används i ord som slep, slatt¨n, sleckamarn, slasahas, m.fl Jag har tänkt mig att i skriften formulera det som ’”sh”.

Det finns en ramsa där en rad sådana ljud ingår som lyder: Dä ä nä shlep då man ska på shlatt´n. Först ska lien shlipes, sen ska man shlepen ut på shlatt´n då man ska shlå.

Som ni märker är det inte så tvärlätt att stava sig fram genom björnamåle.