Rack pärninga.

I kväll behandlade man i både Rapport och Aktuellt den ekonomiska situationen för de svenska pensionärerna. Det målades inte upp någon särdeles ljus bild av pensionssverige där  det blir allt fler som betecknas som ”fattigpensionärer”. Trots att fyrtio- och femtio-talisterna i regel haft en gynnsammare löneutveckling verkar det som att många ändå har det rätt knapert. Det beror väl troligen på att kostnaderna för att upprätthålla en hyfsad levnadsstandard har skjutit i höjden. En stor utgiftspost för många är boendekostnaden, särskilt i så kallade högkostnadsorter. Givetvis har man på senare tid höjt taket för bostadstillägget och gjort det gynnsammare för personer med låg inkomst, men det är tydligen ändå rätt betungande.

En ekonomi är inte beroende allenast av goda inkomster utan det är snarare de små och ringa utgifterna som stagar upp den. Därför gäller det att tygla dem med töm och betsel så att de inte ohämmat skenar iväg. En rätt så svår uppgift för många som ägnar sig åt ekonomiskt lättsinne. En klar fördel därvidlag är om man kan föra en så kallad ”kontantekonomi”. Det innebär att man har disponibla kontanter före sin utgift och inte efter. Tyvärr är det ofta så att allt fler  hamnar i en lånekarusell som surrar allt häftigare och som till slut inte går att stoppa. De många ”snabblånebankerna” är ofta en ohemul aktör i denna tivoliverksamhet.

Det är ändå en nåd att vårt svenska pensionssystem fungerar så till vida att en viss dag varje månad vet man  att den tillmätta allmosan utbetalas. Jag hade en bekant som bor i en av de baltiska staterna. Han berättade att han inte fått någon pension utbetald de senaste sex månaderna. För att klara uppehället hade han varit tvingad att sälja av allt som gått att avyttra. En sådan ovisshet är vi dessbättre förskonade ifrån.

Så får vi i slutet av varje månad ställa oss frågan: Rack pärninga?