En torpare

Jag hittade en skildring i poetisk form som beskrev ett strävsamt par, nämligen Edvard o Anna, Jag kan inte låta bli att delge er den.

Edvard.

En  fattig torpare var  han

Slet med sin karga jord

Men en envis rackare var han

för sin utkomst. Och mat på sitt bord.

Myrens starrhö var den äring

hans knivskarpa lie  mejade av

Vart litet strå blev  näring

fattigmansgröda den gav .

Hans Anna  stod vid hans sida

delade omsorg och slit

Att snåla och spara och lida

var hennes grannlaga nit

Han hade ett talfel sen barnsben

talet  var klanglöst och stumt

Så ess-en blev suddiga t-en

Och språket besynnerligt dumt

Men att ansa och vårda sin lott

var dag i sitt anletes svett

Det var den uppgift han fått

vår herre just så det berett.

Dc betraktades lite som fån

Fattiga hjon som de var

Ibland var de utsatt för hån

Och drabbad av spe många dar.

Men de plöjde sin väg genom livet

rakryggad gick deras gång

det slitet  som var dem givet

även när dagen blev lång.

Och han bar sitt liv med heder

fast ryggen blev krokig och böjd

till ro och hugsvalan det leder

ty han var med livet förnöjd.

Det var inte många vid griften

vid  avsked av två fattighjon

De taltes om livets  skiften

om vila vid  himmelsk tron.

Det taltes om slit och armod

Om livsdagar fattiga grå

Men det taltes också om jämnmod

Och om soliga dar likaså.

De levde sitt liv vid fattiga borden

torftig var deras harmlösa lott

en torpares liv här på jorden

en fädernas fläkt blev det blott

När arvet sen skulle delas

och räknas vart enskilt fång

Ingenting skulle felas

av det som samlats en gång.

I skåp och i lådor man fann

gömda sedlar i mängd

där saknas ej medel minbsann

som sparats i tidens längd.

De tillhörde ingen orden

fick heller ingen medalj

Men deras liv här på jorden

blev ändå en märklig batalj