Nånting på mål.

Ibland dyker gamla minnen upp som nog legat och slumrat i bakhuvudet. Ett sådant beskriver jag i kväll. Ett lite kinkigt skeende som fick ett lyckligt slut tack var en viss initiativförmåga. Ibland måste det till lite kvinnokraft för att det skall hända något. Dikten som är skriven på mitt hemlandstungomål heter:

Då na´Rut hadde vorte kär.

Na Rut va nalta sekasam

Hon jalnes mäst jämt

Sömt vara bra allvarsam

Iblann vare bara på skämt.

Dä va ti´n Hjalmar hon va kär

Söm ´n klockarkatt, gössekär

N´sån rekorderligen kär

kan man fäll fo utan besvär

N´Hjalmar han va kviförsam

å blyg, sä han köm int åsta

nan gang för å fo fram

n´dänn fråga hon velle ha.

Sä dä geck ut å förut

dä hänte rakt nalta intjvätt

Dä va nästan söm kört för´a Rut

att fo ställe ne dell på na sätt

Men a´Rut hon va inte dum

hon bestämde n´ti däva präst´n

då ne  dänne skull ”äga rum”

sen fo je väll tänke je räst´n