Gräsroten.

Gräsroten är en figur jag ritade en gång för länge sedan. Den publicerades under många år i Örnsköldsviks Allehanda där den stod för många tänkvärda klurigheter. När jag häromdagen rotade i några gamla papper hittade jag den här varianten av Gräsrotens fundering och den gav mig en tankeställare.

Jag började fundera över temat: ”Den som har planer för framtiden håller sig ung”. Kan det möjligen också gälla en åldrad pensionär? Vill man se det positivt svarar man givetvis: JA. Samtidigt som jag ofta har hävdat att man skall leva i NUET! Men visst kan de båda synsätten förenas. Således: Leva i nuet och räkna med morgondagen. Det är nämligen så att den människa, ung eller gammal, som inte tror på morgondagen, den är snart borta ur tiden. Jag hade en närstående som alltid bet sig fast vid livet trots ett liv präglad av många krämpor. En dag gav personen upp och enbart talade om döden som en befriare, Inte långt därefter stod vi vid den öppna graven.

Låt därför ovanstående bild var ett ständigt riktmärke för din fortsatta levnad.

NÅD OCH KÄRLEK

Idag var KäraHu och jag på en sopplunch anordnad av Svenska kyrkan. Vid varje plats hade de lagt ut ett kort likt ovanstående. Det skulle utgöra en illustration av påskens budskap och om den nåd och kärlek som Gud visade genom Jesu korsdöd för att försona våra skulder.

Kortets budskap förstärktes när vi samtidigt nåddes av mediarapporteringen från det fruktnsväärda som skett i Bryssel. Dådet visade än en gång vilket oförsonligt hat som finns hos vissa grupperingar i världen. Med total avsaknad av nåd och kätlek utför man dessa vansinnesdåd mot helt oskyldiga människor, endast för att vinna kortsiktiga och vanskliga fördelar. Den som sår hat får också skörda hat och de som utför dessa illgärningar bidrar endast till att öka motsättningarna i världen. Hur man skall avlägsna denna mänsklighetens cancersvulst finns det väl ingen som har någon metod för.

Nåden och kärleken sitter verkligen trångt i vår värld just nu.

Vi hade en liten släktträff häromdagen. Det var mycket kärt och välkommet. Naturligt hade vi mycket att prata om. Men jag lade märke till att ett dominerande samtalsämne handlade i rättt stor utsträckning om just det som den här bilden illustrerar. Men det är väl å andra sidan,  en av de få verklig stora intressen vi åldringar har.

Gonatt å gomorron

Lägesrapport från i kväll.

I första kvalmatchen som var hemmamatch för MODO besegrade de Leksand med hela 5-0. Vad jag kunde se var det en markant skillnad mellan lagen i både tempo och spelstyrka. Nu är det match i Leksand på tisdag varefter det är lättare att skönja något av en tendens. Till dess lever vi lugnt.

Gonatt och gomorron

Spänt läge.

I  kväll 19.30 börjar första matchen i kvalet till SHL. MODO har då hemmamatch mot Leksands IF. Serien gäller bäst av 7 matcher. Jag tycker det är en konstig tid för en match en söndagskväll. Men okej det finns väl någon outgrundlig anledning till detta. Denna blogg skrivs alltså innan matchen. Möjligen kan jag återkomma efter det jag har sett tillställningen. Möjligen för att ge en analys av vilken tendens man kan utläsa av lagens agerande. Spännande blir det i alla fall eftersom det är att vinna eller försvinna. Återkommer möjligen.

Komplement till fotot

Ett gammalt foto berättar

Jag fick tillgång till ett gammalt flygfoto över terrängen runt vårt hus. Troligen fotat 1955 eller 56. Vi byggde  "dubbelhuset" 1959. Nordbetong började byggas 1956 och det är inte påbörjat. Några år tidigare hade vi byggt den nya fabriksbyggnaden som syns på bilden. Brödernas första fabrik som byggdes i början av 1930-talet finns kvar. Mycket intressant. Bensinstationen är inte byggd. I förgrunden syns ett gammalt slakteri som Olov Danielsson nyttjade. Vi rev den byggnaden när vi hade köpt tomten. Byggnaden där Sigges konditori var inrymd finns också kvar. (längst ner i bilden). Vi arrenderade den åkermark som syns i framkanten av bilden, av Helmer Söderlind. Tydligen hade vi redan kört in årets skörd av höslåtter före de andra, Men vi hade ju maskinella resurser. Jag har ett speciellt minne av potatislandet som syns i bakgrunden. När potatisblasten hade växt 10-15 centimeter lejde mamma vår granne Nisse Falk att med sin häst kupa potatisen. Han var inte särskilt villig att utförs jobbet och jag tror som ren protest såg han till att samtliga potatisplantor var begravda under jord. Vi fick sedan gå där och i möjligaste mån gräva fram dem. DET VAR DÅ DET. SEN DESS HAR DET RUNNIT MYCKET VATTEN UNDER BROARNA.