Poesihörnan.

 Jag lovade att återkomma med någon skildring om vår upplevelse av Poesihörnan. Det är egentligen ett synnerligen särpräglat sällskap. Det är nämligen cirka 15-20 personer av olika ålder och

kön som samlas i ett rum på övre våningen i Arkenbiblioteket. En gång/månad under höst respektive vår läser de då olika poetiska verk för varandra. Det kan vara egna alster så väl som poesi av kända eller okända författare.

I dag var det en herre med i samlingen som heter Gunnar Fredriksson. En diktare och poet och därtill en stridbar skribent på ÖA-s insändarsidor. Bland annat är han i polemik med Elvy Söderström (f.d. kommunalråd i kommunen och ordf. i styrelsen för Bb.) om just Botniabanans nytta och onytta, funktion och bristande funktion m.m.  Han berättade  att han bjudits på en resa tur och retur Örnsköldsvik-Umeå, av just Elvy, för att övertygas om banans förträffliga funktion.

Det föranlåter mig att återge något om vad som berättats mig om Norra stambanans byggande i slutet av 1800-hundratalet i jämförelse med dagens Botniabana. För bansträckningen mellan Långsele och Vännäs hade riksdagen anslagit 5 miljoner kronor och det räckte mer än väl för hela anläggningen. Någon miljöprövning erfordrades inter, signalsystemet var människan själv och trafiken på den nya banan fungerade alldeles utmärkt. Det hade allra först anslagits 8.000.000.000 kronor och byggtiden till tre år. I verkligheten blev det tre gånger så dyrt och i dag efter många år är den fortfarande inte färdigställd. Att få miljötillstånd har varit en mycket långdragen process.

Avslutningsvis vill jag beskriva stambanans byggande förr i tiden i en kort men mycket talande dikt. Så här är den;

Först kömme rallara.

Sen kömme spårläggara.

Åsse kömme tåge.

Å int vare na fôgla i vägen heller.

En lång dags färd mot natt.

Ibland kan det kännas motiverat att vara lite kulturell. Av den anledningen var KäraHu och jag med på en bussresa till Gullänget för att titta på Teaterspegelns uppsättning av farsen ”Det stannar inom familjen”. En två timmar lång föreställning med ytterst skickliga amatörer. Man kan med fog säga att det var en knasigt rolig pjäs med många förvecklingar som lockade till många skrattsalvor. Eftersom bussen tog omvägen förbi Flärke  och Gideå tog det lång tid innan vi kom hem. Innan vi kom i säng var klockan nära halv ett på natten. Av den anledningen blev det inte skrivit någon blogg i går kväll. Detta vilket jag  kompenserar er genom att skriva en extra i dag.

Det är  nu ingen hejd på alla kulturaktiviteter eftersom Torben Johansson och jag skal,l om en stund, åka till Arkenbibilioteket i Örnsköldsvik och delta i något som heter Poesihörnan. Det är ett illustert gäng som samlas en gång i månaden och framför våra och andras alster för varandra. Men det är rätt intressant. Torben och jag framför också några dikter varje gång. Kanske det finns anledning att återkomma till detta evenemang efter hand.