Mitt hemlands tungomål än en gång

Björnamåle ligger mig alltid varmt om hjärtat så när jag hittade ett ode till en av kvinnorna i byn kunde jag inte motstå frestelsen att drabba mina alltid trogna bloggdiggare med den. Den beskriver hur det kunde gå till på ett ensligt torp för gammalt i tiden.

Agda

Na´Agda kännt säg lite dörsk härom kvälln

Hon va dri gvit i syrna. Jäg tro jäg ä på smälln.

Att dä sku varl nu igen, kan jäg väl int tro

Dä dompe ti hjärte, ja hadde tänkt låte bero

Men maran ättepå vara rakt pegg å kry

Hon känt säg söm en männisch igen, å ny

Dä va no na söm jäg int törrde ti meddan

Dä kanske varn´dän gammelgäddan.

Sä na Agda hon rätte på säg å fortsätte leva

Men då hänte ne säg på ne hänn vise i samma veva

Att göbben hänners n´Signar söm allten va envetn

Skull bryt dongen önna sögga. Hon söm bodd däri ketn.

Men sä kömme lantmätarn å frågte ätt göbben

Öm han könn hjalpen vän förrättning genast på stöbben

Sä lillpajken feck faljen ditti lagårn vä berna sä rappa

Å når han köm ditti fôsä sä san: ”Han vä keps, dä ä pappa”.