En människosyn i tiden.

Västernorlandsradion hade i P4 en serie om minoritetsgrupper och hur de har behandlats. En reporter Ulla Ömans har sjlv sina rätter i Tornedalen vid gränsen mot Finland och kunde mycket initierat berätta om förhållandena där uppe under sin uppväxttid. Ett språk, som talas där uppe, Meänkieli, var det som talades  bland många i Tornedalen. Språket blev en naturlig och sammanhållande länk för för det allra flesta. Språket blev också en viktig bärare av deras kultur.

I ett reportage berättar hon att det under en period, många decennier tillbaka, gjordes stora ansträngningar för att ”råda bot på villfaelsen” som det hette. Det var svenska språket som gälllde och därmed basta. Det gick till och med så långt att det var straffbart att i skolan tala något annat språkän rikssvenskan, eller någon form av dialekt.

Jag minns att under min uppväxttid var det naturligt att i det dagliga umgänget prata ”bonnmål” som vi kallade det. Många ord och uttryck som fanns i vårt dialektala språk var så mycket enklare att använda än rikssvenskan. De allra flesta orts- och lägesbestäningar fanns oftast endast angivna med dialektala uttryck varför något annat kändes onaturligt. Under skoltiden fanns det lärare som hängivet ivrade för att utrota dialekterna. Det var rikssvenskan som skulle gälla och ingenting annat. Många gånger blev vi tillrättavisade för vårt som det tyckter ”ovårdade språk”. Propagandan blev nog inte så framgångsrik eftersom vi fortsatte att i det dagliga livet använda vårt hemlands tungomål.

Jag minns ett exempel från min skoltid. Det var en av eleverna som när skodagen var slut sa han så här: ”I kväll då ja köm hem ska ja fara oppi Abbargröbba å mete”. Läraren som hörde detsamma sa då: ”Heter det verkligen Abbargröbba, heter det inte Abborrtjärnen? Varpå eleven replikerade ”De het Abbargröbba, sä dä sä”. Och så blev det.

Under senare tid har en annan inställning till det dialektala språket utvecklats. Både i radio och annorstädes är det inte lika strikta regler för uttal. Man har kommit underfund om att bästa sättet att vårda det svenska språket är att bejaka det lokala.  Av den anledningen fortsätter jag att allt emellanåt slå ett slag för ”Björnamåle. Till en del bloggdiggares rena förnöjelse.

Gonatt och gomorron.

Tragedi.

Jag kan inte undgå att med några ord kommentera det meningslösa illdåd som utlöste tragedin i Trollhättan. På grund av att gärningsmannen inte är i livet kommer vi väl aldrig att få svar på alla varför i samband med händelsen. Därmed kan man heller inte få fastställt  det innersta motivet till gärningen. Man blir alltid lika ledsen och frustrerad när sådana meningslösa händelser inträffar.

En fråga som osökt kommer till en vid sådana skeenden är hur sådant kan tima i vårt lugna och fridfulla Sverige. Man läser om att sådant sker nu och då i USA och annorstädes i världen, men nu har det tydligen blivit en radikal förändring för oss även i det hänseendet. Vad en sådan förändring ytterst beror på är just nu svårt att spekulera om. Vilken hypotes man  än lägger fram verkar den väldigt banal och konstruerad. Kanhända är den förändrade befolkningsstrukturen på grund av flyktinginvandringen  en av anledningarna. Man kan nämligen skönja en  viss  oro i de djupa befolkningsleden, vilket attentaten mot azylerna är ett tecken på.

För de som drabbats är det en fullkomlig katastrof. Det blir även en mycket svår uppgift att återställa den trygga och fridfulla skolmiljö som rådde innan attentatet. Då måste vi som vanliga svenskar och åskådare till händelsen ännu ivrigare verka för att något sådant inte skall upprepas. Det kan vi göra genom ett vänligt och förtroendefullt uppträdande som blir till grogrund för just denna trygga och fridfulla miljö. Det är endast genom många medborgares goda sociala gemenskap som vi åstadkommer denna miljö att leva i. I denna sociala gemenskap bör vi också inlemma våra flyktingar genom att betrakta dem som de människor de är. Ett sådant uppträdand är ibland rätt svårt men inte på något vis omöjligt.

En historia på mål om

En gamjänt.

Na Magda hon vorte int gift. Sä hon va jussum gamjänt. Söstrern henners, na Teolinda å na Rut, dam gifte att säg var sine store bonngårla. Ja de vell säg damm söm damm vorte gift vä va bonnpajka söm hadd täge över ätter föräldra sine. Sä nä dänn söstrern kan man säge va framfödd. Dessutöm vare snälla kära sä man kan gött säge att de hadde löckese bra för dam.

Men, gösse kär, int tytjte na Magda dä va na fel å vara ogift int. Tväröm. Då vara ju söm lös å ledin å könne rå säg sjalv. Na Magda va jussum lite finare å säg för hon hadde gått huhållsskola in i stan sä hon ble anlite bå hår å där. Då finfalke skull ha na kalasa sä anlite dam na Magda ta laga dell alle finare anrättninga.

Men en gang på ne kalas hölle på alldeles på gå käpprät att skogen. Hon hadde täge fram en frössenköttbit å hedd ini ommen för å tirn oppen. Åsse glömte na alldeles bort´n. sä ´n dänn bitn sto ini ommen te govärmen å vorte mer å mer opptirnt, ja han blev dellå vä gernömhet. Då na Magda öppne lucka bleva dell å börje vä alldeles försktrckt. Men hörr ska nä hänne gå? Men ätt söm de va sä känte na pån dänn knörn. De va kanske inte sä fale toket? Sä hon la´n dänn bit´n  ti saltlakan vä olike krydder å searn  skar hon opp n´dänn knurn å servere ätt finfalke. Å dam åt å tytje va onaskelet gött. Sä damm anvara na Magda va hon hadde fott en dänne frårn? Ja, sa na Magda dä ä bara ne messfoster, men vä kan väl kall´n  för Tjälnöl.

Åtte nä dänn kalase vort na Magda särdeles populär sä dä va flere pajka söm skull jussumn frie della. Men na Magda hon va söm fjär å säg. Hon sa: ”Va skä jäg ha flere knöla dell de räck fäll vä en”. Å på dä vise bleve.

Det blir höst i Avliden.

Sommaren började gå mot sitt slut och ett underbart sensommarväder bredde ut sig över Avliden. LKAB gjorde som vanligt goda affärer ty det fanns god avsättning för deras prokukter oavsett vilken årstid det var. Av den anledningen var de flesta i Avliden liknöjda inför vilken årstid det var. Detta i förvissningen att så länge som de rektangulära förpackningarna fortsatte att strömma ut över kontinennterna behövde ingen  oroa sig för framtiden.

Däremot var Kajse Karlsson full av liv och entusasm inför den annalkande hösten. Hon älskade nämligen trots sin omfattande kroppshydda att vara ute i de svamprika skogarna omkring Avliden. Hennes passionerade intresse var nämligen, förutom LKAB förstås, att finna alla märkliga svampar som hon antog växte i trakterna av Avliden. Efter att ha irrat omkrng i markerna ett amtal dagar var hon redo att bjuda den stackars Karl Kalle Karlsson på Blodsoppsoppa. KKK som inte var van att utsätta sig för sådana risker eftersom han ansåg att svamp och sopp inte var något avsedd för människan utan endast för djuren. Därför vägrade han på blodigaste allvar att befatta sig med anrättningen. Däremot tyckte Kajse att soppan var väldigt välsmakande eftersom Blodsoppen var jämförbar med Karl Johan. Som tur var hade Kajse förståelse för KKK-s reaktion varför han undslapp vidare soppsoppor.

Kajse fortsatte oförtrutet sina exkussioner och samlade på så vis ett stort antal olika matsvampar. Det var  Brödticka, Citronsvampskivling, Falsk rutsopp, Vinriska och Äggkremla och en massa andra sorter som hon kunde beskriva både på latin och svenska. Hur det sedan gick för Kajse är det ingen som har den blekaste aning om eftersom storyn fortfarande tillhör dimmornas dunkel. Av den anledningen kan det bli rätt intressant att i någon mn följa fortsättningen på historien.

Gonatt och gomorron

Angeläget

Jag filade i kväll på en fragmentarisk dikt och funderade samtidigt på vad som egentligen är angelåäget här i tillvaron. Vårt liv formas ofta av små batalellartade händelser och skeenden. Sådana som vi inta alla gånger har någon möjlighet att påverka. Men samtidigt tror jag att det är en del av livet självt och således något som vi tvingas acceptera. Bifogar dikten till min blogg i kväll, så håll toll gpdo:

Angeläget

Stränga din lyra stäm den väl

Sjung en sång till livet

Dikta en visa för sargad själ

till båtnad  för det som blir givet.

Spänn din båge för det du ser

sök din mening i tiden

bringa förtröstan till det som ger

styrka och kraft för striden.

Verka helhjärtat för allt som är gott

stå upp för det som ger mening.

att vara tillreds är det som förmått

bringa livet till slutlig förening.

Därför blir det så angeläget

att se både stort och smått

att alltid arbeta idogt och träget

för det som i livet är gott

Söndag.

En underbar oktobersöndag har vi upplevt  i Sol och vindstilla och cirka 10 grader varnt. Det är en gynnsam temperatur för att vara i mitten av oktober. KäraHustrun och jag har tillbringat dagen i fritidshuset i Hemsjön. En god och  mör file grillade vi till middagen. Det verkar som om grillsäsongen aldrig kommer at ta slut den här hösten. Det är bara att tacka och ta emot.

Apropå matlagning bifogar jag en dikt som jag skrivit  vid något tillfälle. Det handlar om n´Albert oc lyder så här

N´ dikt uti vädre öm n´gampajk

N´Albert han va ogift

för na fruntimmer hadd int nappe.

Han gatt laga matn sjalv

de geck söm alltid i röaste rappe.

Mästadels bleve oppvärmt mjalka å nesläfft grötn

men i blann bleve pärern å sella

Somlia daga då bleve rakt ingenting

för då haddn kömme på vella

Men höör han gneke på å ävles

vä matlagningsbesväre

Sä måddn rakt oherranrns gött

för han feck i alla fall släppe väre

Hela tjocka släkten.

Karin Bojs har skrivit en bok som heter Min europeiska FAMILJ de senaste 54.000 åren. Jag läste häromdagen en recension av densamma och blev genast intresserade av upplägget. Riktigt hur det har gått till framkommer inte i artikeln, men genom en rad DNA-analyser har hon kunna följa släktleden bakkåt i årtusenden. Med den tekniken finns tydligen verktygen för att spåra arvsmassans gener så långt tillbaka som till Homos Apiens . Naturligtvis inte i namngivna individer utan i gemensamma gener.

Min nyfikenhet är väckt och jag kommer troligen att försöka låna boken för att göra mig vidare informerad. Återkommer således kanske till ämnet framöver.

Innan jag avslutar min blog för i kväll vill jag också meddela att MODO förlorade mot Malmö Redhawks med 1 mål mot noll. Trots en enorm forsering mot slutet kunde de inte ändra resultatet. Tråkigt för alla MODO-fans och till glädje för alla som håller på Malmö..

Gonatt och gomorron.

Flykt.

Det är fredagkväll och snart har ännu en vecka gått tillända. Ofta funderar man hut fort tiden flyr iväg. Vi har nu avverkat mer än halva oktober och det känns bara som eb futtig minut. Kanhända har det fina  höstvädret bidagit till att det känns som om dagarna bara flimrar förbi.

En liten aftonbön kn då vara vefogat, så håll till godo:

Aftonbön

När dagen lider mot sitt slut

dess larm och skval har ebbbat ut

hörs en sång om livet

när dagen tagit sin tribut

aftonfrid har gjort debut

med allt som oss är givet.

Då vänder vi oss med vår sång

mot högre höjder som en gång

skall våra själar lisa

Om jordens dal än synes trång

vår vandringtid här bliver lång

vi får vår herre prisa.

Så vänder vi ännu ett blad

i våra många dagars rad.

får ro för själ och sinne

Nu spelas nattens serenad

som lyser frid i land och stad

när vilans tid är inne

Vi ber en bön om stilla ro

och ljuvlig frid uti vårt  bo

när aftonen sig sänker

då vi funnit har vår tro

som bygt till himeenen en bro

ochj slutlig harmoni oss skänker