Idrottsnationalism.

Damfotbollsvärldsmästerskap skall i dagarna genomföras i Kanada. I kväll spelar Sveriges damer mot Nigeria. I olika medier har det spekulerats å det grövsta om Sveriges chanser i turneringen. I olika avisor har det skrivits spaltmeter, samt i TV och radio har kommentarerna varit leio. Laget har dissikerats in i minsta detalj. Allt för att öka intresset för bataljen.

Allt detta kan sammanfattas i ett enda ord: idrottsnationalism. I samband med den nyss firade nationaldagen  var det faktiskt uppe och diskuterades i något sammanhang. Man frågade sig hur stor betydelse idrottsliga framgångar har för att stärka känslan för det egna fosterlandet. Man kan på goda grunder tro att så är fallet. När vi lyckas med att slå norrmännen med 10 -1 i ishockey jublar vi och menar att de kan ta sin syttende maj och dra åt pipsvängen. Även om vi i vanliga fall ääällskar norrmännen.

Går det bra för de svenska damerna i stundande turnering kommer troligen vårt fosterländska patos stärkas ytterligare. Går det dåligt så säger vi bara: Rackarns, rackaarns och förblir genuina normalsvenskar som menar att vårt älskade fosterland ändå är bäst.

Jag tror också att det är angeläget för oss att hänga upp vår fosterllandskärlek på något konkret. Och då kan idrottsliga prestationer vra något sådant. Sett ur den synvinkeln kanske det till och med är nyttigt för oss.

Halleluja.