Jag fick ett brev.

Jag fick ett brev från en närstående häromdagen.En hälsning som väckte många minnen till liv. Den kom från en annan del av vårt vackra land där våren och sommaren har kommit så mycket längre än i våra landamärer. Där årstidens skönhet vittnar om att vi får leva i nuets underbara värld. Där naturens under fyller oss med stillsam och ljuvlig livskraft.

Dock väckte det också minnen om att livet inte är evigt beständigt. Att i varje blomma det finn en inbyggd flyktighet som också är en del av tillvaron. Inte så att vi därmed bringas till nedstämdhet men att det uppfordrar oss till att se varje ny dag som en sällsam gåva som vi kan finna hugsvalelse i. Livet blir härligt att leva om vi tar till vara den kraft som nuets skimrande blomma ger oss.

Som så många gånger annars gav det mig anledning till att sammanfatta det i en liten dikt.

Sä här lyder den. Håll till godo.

När Magnolian blommar

När Magnolian blommar

i sin vita skimrande skrud.

Den vittnar om vår och sommar,

bär om livskraften bud.

Den väcker ett vackert minne

från flyktig, hänsvunnen tid.

Det frestar och eggar mitt sinne

om kärleksgemenskap så blid.

Men flyktig är nuet och tiden.

Var fagraste blomma  den ger

ett budskap om tid som förliden,

är svunnen och finns icke mer

Så vittnar var vacker blomma

om livets förgänglighet.

Den vissnar och vill åstadkomma

flödande liv i en lång evighet