De va bom bom bom.

De svenska skidskyttarna åkte på en rejäl blåsning vid VM-et i Kontiolathi. Med Fredrik Lindström från Bredbyn som bäste svensk på en 20-ndeplats i dag har VM-et inte begynt säreles positivt. Mixstafetten inräknad. Nu måste det erkännas att skjutningen i den svåra blåsten var lite av ett lotteri. Nu var det bröderna Buu från Norge som tog två ev de tre medaljerna efter ett utomordentligt bra skytte.

De svenska damerna rosade heller inte marknaden med ytterst blygsamma placeringar. Det var väl bara två av tjejerna som kvalificerade sig till jaktstarten. Det är tydligen så att med nuvarande organisation inom skidskyttet i Sverige får vi snällt finna oss  att blir besegrade nu och då.

Apropå marknad så har vi börjat nedräkningen inför det stora evenemanget här i Långviksmon,  Vinteryran som går av stapeln nästa helg. I år är yran utökad så att den omfattar två dar. Efter vad jag kan förstå är det också bäddat för ett intressant program och därmed en verklig folkfest. Ett stort antal personer är samlade nu under den här helgen för att ornda till allt som behövs av olika arrangemang. Yran tjänar således dubbla syften dels att stärka sammanhållninen i bygden men också att med dunder och brak sätta långviksmon på världskartan. Ett fantastiskt initiativ som är väl värt att besöka

I fjol tror jag det var cirka ett tusen skotrar som var uppställda på parkeringen. I år kanske det blir ännu fler eftersom det fortfarande är bra skoterföre oich vad jag kan förstå är lederna fortfarande helt intakta.

Gör gärna ett besök vid Vinteryran nästa helg även om man inte har möjlighet att komma snöledes. Det är också förberett för en anstormning med bilar.

Hjärnsubstans

Jag skriver en dikt om vår hjärna

som den skrynkliga klump den är

jag beskriver den mer än gärna

utan minsta besvär.

Den styr våra sinnen och tankar

med synnerligen god precision

Den ser till att vårt hjärta bankar

samt övriga kroppens funktion..

Att föstå denna skarpa hjätna

beskriva  hur sinnrik den är

Det fordras den skarpaste hjärna

uppgiften är ändå prekär

Ty lärde i Stockholm och Lund

forskar med uppriktig iver

För att söka dess innersta grund

mången henlighet ändå förbliver

Att ketoner kan bli till ett minne

stavar och tappar ge syn

Aminosyror trigga vårt sinne

är som ett tecken i skyn

Så hur vi än idogt funderar

över vår hjärnas funktion

Det nog oss endast renderar

en smått förvirrad situation.

Frieri me förhinder.

N´Fingal tyckte de va söm härmlet hörre de geck då han skull juusum frie della Berta. Han hadde ju gått å kike påna bra langte tag å gjort na smo framstöta. Då han hadde träffena pån fest n´gang hadden bjudda på ne glas sockerdricka. Dam hadde stått vä nä dänn dreckesglasa o titte varann oppi öga. Ätte vann Fingal känne se vana lite vätte entresserad. N´Fingal tycvkte att na Berta å han skulle bli e jörnslete par.

Nu hadden fotta på tu man hann en sömmarkväll å då dam  satt å keles sä passen på å frågta öm int hon skull könn tänk säg?

”Hördödu Fingal ha du nan aning öm vem söm är pappe att däg. Mamma din feck ju däg söm e sorts sömmarlam. Ja oförhappanes vel säg, å hon ha väl aldrig ens tala ti ne dänne nan gang. Öm jäg int ha fott e dänne alldeles öm bakfotn sä ha du å jäg samme pappe. Vä ä liksöm halvsöskarn. Sä även öm de vore marnömt å fo däg dell kär se vet jäg int öm de vore se praktiskt. Men de ä fäll inge hinner öm vä skull forstätt å träffese söm döm halvsöskarn vä ä. Vä ä fäll i alla fall liksum jussum inom samma familj.

Men du kan ju tana Tora däri granngårn sä ta ja brorsan hennars,  n´Álbert, sä bli va ju ännu mer släkt.

Bra va?

Jim Jim.

Ibland brukar jag roa mig med att i någon mån försöka bekriva personer som levat förr i tiden i min henbygd. I kväll skall jag ägna några tankar och hägkomster till en som hette Helmer Söderlind. Han var ursprungligen från Svedjeudden som utgjordes av några torpargårdar på andra sidan Storsjön från Långviksmons horisont. Hans far hette Johan (Jössae) Söderlind. Helmer var född 1894 och gifte sig med banmästare J F Anderssons äldsta dotter Emelia.

I början av 1920-talet sålde Nils-Erik Johansson sin torplägenhet belägen mitt i Långviksmon med därtill hörande skog till en herre som hette Petter Bergkvist. Efter bara något år sålde han i sin tur torpet till just Helmer Söderlind. Jag tror Pette for till Amerika.

Helmer bedrev tillsammans med sin hustru jordbruket och som bisyssla ägnade han sig  också åt skinnhandel. Vid otaliga resor runt om i lappmarken köpte han pälsvaror av olika jägare för att sälja dessa varor vidare till olika tillverkare av pälsar. Det sägs att han var en mycket driven affärsmnan och han berättade vid något tillfälle att han en gång var nära att få plikta med sitt liv för sina hårda affärmetoder. Han köpte också upp renskinn och bellingar av lapparna. Dessa produkter levererade han till lappskotillverkningen.

Genom smarta affärer och tämligen sparsamt leverne blev han med tiden tämligen burgen. Sitt kapital placerade han delvis i aktier varför han tidigt skaffade sig en radioapparat så att han dagliden kunde följa börsnoteriugarna. Han bedrev också en viss bankverksamhet i liten skala i det att han mot god ränta stod till tjänst med små handlån till de som av en eller annan anledning råkat i penningknipa.

Emelia och Helmer var barnlösa vilket jag tror  i viss mån utgjorde en saknad i Helmers liv. Helmer tyckte mycket om barn och som liten pilt sprang man ibland in och fick ett halvt glas ”sockerdricka” eller hjärtstyrkande droppar på en sockerbit. Det var inte alltid gratis denna bjudning utan rätt ofta ville han att man i gengäld skulle utföra någon syssla eller springa något ärende åt honom.Vilket man gevetvis gärna gjorde.

I någon kommande blogg skall jag berätta mera om hans livsöde som även om det kan tyckas alldagligt ändä på något vis är värt att berättas och därmed räddas åt eftervärlden

Jag kanske skall förklara den lite annorlunda rubriekn. Han gick nämligen i dagligt tal under just benämningen JIMJIM. Det berodde på att han hade egenheten att dra ut på talet på ett konstigt sjungande sätt som lät på detta vis. Mmmmjimmmmmjim!!

Våren är här.

De senaste dagarna har det varit osedvanligt varmt väder som givetvis tärt på snötäcket rätt avsevärt. Den årliga Vinteryran här i Längviksmon som är Nordens största skoterträff med ett avsevärt antal snöfordon på plats, riskerar att lida av brist på snö om det fortsätter  som hittills. Vad jag kan förstå har det under de senaste 7 dygnen varit plusgrader utomhus hela tiden, vilket betyder att det då anses att våren har kommit. Nu får man väl ta det lite försiktigt eftersom man av erfarenhet vet att det säkert kommer bakslag då det åter igen   blir ordentligt vinterväder. Men en rätt mild Februari har vi i alla fall haft. Och Marsmånaden tycks även den blir rätt mild. Norrmännens ”langtidsvarsel” signalerar idel värmegrader för Långviksmon.

Således blir det det för de närmsta dagarna ingen risk att man får ”nagelkäln” Å int behöv man ha ”spelahacka” heller. Å int behöv man hötter å frys. Fast no kanne kännes hörvlet ändå. Sä dä ä  fäll klokest å ställe sä man ha värma husvester. Annars kanne bli fale ampet.

Den enes bröd den andres död.

Förra sommaren såg jag av en händelse en trast ute på vår gräsmatta som hsde geppat tag med sin näbb om en stor fet daggmask. Men masken gav sid inte frivilligt utan stretade emot så gott den förmådde. Av erfarenhet visste troligen trasten att om han drog alltför hårt fick han inte hela bytet. Därför lirkade han med sitt byte till dess den så småningom släppte taget. Det var rätt intressant att se hur fågeln metodiskt finkammade gräset för att få tillfälle att fånga sin föda.

Det är bara ett litet exempel på hur vår natur är uppbyggd med olika nivåer i näringskedjan. Den ena länken är färstd vid en andra. Vad jag kan föstå är det inrättat så att den ena arten lever på den andra. Många djur utvecklar sofistikerade försvarsmekanismer för att skydda sig själv och sin avkomma.

Jag hittade i mina gömmor en liten dikt som i någon man beskriver detta: Den heter Nattväkten.

Nattväkten.

I nattväkten uven vakar

och räven plägar sin gång.

Ingen av dem  försakar

det rov  som är deras fång.

Haren  flyr till sin boning

och fågeln som hukar i bo.

Båda ber om förskoning

och hoppas  på  nattlig ro.

Andmamman  som har sina ungar

tjäderhonan med sina små

Trycker i sjöar och dungar

traktar att morgonen nå.

Så är nattliga livet en tid

då fasan blandas med ron

En bön om föskoning och frid

och om livets konfirmation.

Men det är inte så alldeles givet

att morgonen åter gryr

Så är vakan en del av livet

existensens ett stort äventyr.

Något om vår hjärna.

Jag har ju alltid varit full av beundran av vår hjärnas funktion och kapacitet.Därför kommer jag nu och då tillbaks detta intressanta ämne

Visst är det märkligt att hela det mänskliga sinnet – medvetandet, jaget, den fria viljan och alla känslor – styrs av en grå och skrynklig geléklump omsluten av  ett skal av benvävnad som kallas kranium. Hjärnforskare har länge förstått att neuronernas (nervcellernas) ”spikfrekvens” till stor del avgör vem du är (och vad du tycker, känner och gör). Men tack vare nya rön inom neuroplasticitet (hjärnans förmåga att anpassa sig till förändringar) och neurogenes (hjärnans förmåga att föryngra sig) – och med hjälp av nya metoder för hjärnröntgen – lär vi oss hela tiden mer om hjärnan. Vi vet till exempel att den vid en hjärnskada har förmågan att omorganisera sig så att oskadade delar av hjärnan tar över vissa funktioner. Vi vet också att...

• Även om den mest intensiva inlärningen (och förändringarna i hjärnan) sker redan i fosterstadiet och i den tidiga barndomen, fortsätter hjärnan att förändras under hela vårt vuxna liv.
• Upprepad hjärnaktivitet (tankeverksamhet, känslor eller agerande) stärker de nervbanor som är kopplade till den aktuella aktiviteten.
• Genom upprepad aktivitet möjliggörs s.k ”pruning” (”beskärning” av onödiga nervkopplingar). På så sätt kan hjärnan hantera mellan fyra och tio tankar samtidigt.
• Neuronnät som inte används så ofta leds om för att stärka andra nät som används flitigare.
• Även den vuxna hjärnan kan bilda nya neuroner och göra nya kopplingar.
• Förändringar i hjärnan kan vara både adaptiva och maladaptiva. Dåliga egenskaper eller vanor tar över om de upprepade gånger utövas på bekostnad av goda egenskaper och vanor.
• Med ovanstående konstateranden förstärks min uppfattning om att (den oskadade) hjärnan under hela livet  är receptiv så till vida att den alltid kan tillgodogöra sig  nya rön och erfarenheter. Så kallad inlärningskapacitet
• En oskadad hjärna har således samma kapacitet  hela livet under förutsättning att den ständigt  aktiveras. Den mentala träningen och aktiviteten är därför en angelägenhet även för en individ som kommit en bit upp i åren.
• Detta borde i större utsträckning beaktas vid vården av de äldre.
• Slutligen konstateras att denna mentala träning får man sig serverad på ett silverfat när man regelbundet läser min blogg.
• Gonatt och gomorron