Något ur SAOL.

Jag läste i vårt husorgan (eller hörde jag det i radio) att det var på gång att ge ut en ny upplaga av Svenska akademins ordlista. Den ordlista jag använt nu under många år är tryckt 1998. Således under förra seklet. Det kan ju kanske vara på tiden att den revideras. Många så kallade ”nyord” har tillkommit under de gångna åren.

Ett ord som jag tycker låter lite främmande för vårt språk är ordet image, uttalas imm´itj., SAOL förklarar det som följer: ”föreställing om en person, vara eller ett företag m.m.” Vissa politiker till exempel är mycket måna om sin ”image”. De är mycket noga med hur de är klädda och hur de uppträder. Ofta är det så att deras anseende är hårt sammalänkad med just deras ”image”. Ibland är det också så att deras anseende hsr knutits till vissa säregna händelser eller skeenden i deras verksamhet. Birgit Friggebo´s sånginsats  vid ett spesiellt tillfälle är ett sådant exempel. Carl Bildt förknippas väl också med en del konstiga framträdanden. Som gärna knyts till deras image.

Vad det gäller den nya utgåvan av SAOL efor jag att man i någon mån skulle undvika ord och uttryck som kunde verka kränkande av vissa personer eller grupper. I stället för Zigenare skulle man kalla dem romer, var ett exempel. Även om de egentligen är Zigenare. De nämde ingenting om hur ”Björnamåle” skulle hanteras i den nya upplagan men det flyter ju ovanpå det mesta så det hanteras väl som den språklighetens ”pärla” det är. Det får vi kanske vara fejen för.

Halleluja. Tack för ordet!

Tiden lider.

Jag tycker att dagarna, veckorna och månaderna gär med en väldig fart. När man sitter en söndagkväll och har en ny vecka framför tycker mn att den är blott en vindpust. Men samtidigt får vi vara nöjd med vår tidsresa och vara tillfreds med dess mått och substans. Så länge vårt liv ändock känns meiningsfullt får vi vara tillfreds med detta. En sorts kapitulation inför Nemesis.

Bifogar en dikt som vidimerar mina tankar.

Den heter:

Vad tiden lider.

Den som har planer för framtiden

håller sig alltid ung

en sanning som gäller i tiden

för både slav och kung.

Men de är noggrannt mätta

Våra dar med fin precission

Den sanningen måste vi sätts

Som märke för varje aktion-

Vem är det då som styr

Våra dagar i tidens längd

Vem ser till att dagen gryr

Eller mäter antal och mängd.

Men detta i dunkelhet svävar

Blir endast en fattig shimär

Även om frmåt vi strävar

Bara en vindpust det är.

En favorit i repris.

Dikten om ”TjeTje”

Neri källaren bor

Erke Lindkvist å hans mor

Och han arbetar och gnor

Med att försörja sin gamla mor

Han lagar tasiga skor

åt alla grannar och bybor.

Inkomsten är ine stor

Men de bor billigt hos sin bror

Därför är det nog som jag tror

Att välståndet ändå gror

Hos en Erke å hans mor

Om de på honom beror

Vad kan jag göra?

Jag mötte en medmänniska en dag. Han stod på knä direkt på den vintriga gatan. Hans fladdrande blick signalerade armod och desperation. Inne i snabbköpet dignade hyllorna av allt som tillhör livets nödtorft. Butikens kunder passerade med dignande vagnar, fyllda kassar av överflöd. Men det var en annan värld än hans. Hans uppgift i livet var att knävägen vädja till de vars liv är annorlunda. Jag visste att den sedel jag lät singla ned i hans pappmugg inte skulle vara någon slutgiltig frälsning för honom. Men han stod där ändå.

Man frågar sig ofta; varför skall det finnas en sådan misär runt om i världen? Men den frågan har tyvärr inte något dafinitivt svar. En till synes olöslig ekvation. När egoism och snikenhet breder ut sig som den gör kommer vi även fortsättningsvis ha orättvisa levnadsförhållanden runt om i världen.

En liten dikt får avsluta denna mollstämda blogg

Bara en liten låga

Bara en liten låga flämtande matt och svag

Kan lysa upp i mörkret göra natt till dag

Bara en liten mening sagt med kärleks glöd

Tröstar en slagen hjälte och ger den svage stöd.

Den som gått vilse i världen, förlorat styrka och mod

Den kan du hjälpa på färden om blott din vilja är god

Någon som stapplar och faller kan du resa igen

Det är en ringa gärning men ack, så viktig min vän.

Så skall vi helhjärtat vara i kärlekens atmosfär

Och med ett ärligt sinne  leva som vi lär

Då kan en liten låga flämtande matt och svag

Lysa upp i mörkret och göra natt till dag

Vårt liv

Vårt liv är som gräset

eller som  blomman

som  idag lever

och morgon kastas i ugnen.

En vind drar förbi då finns det inte mer.

Att känna tillit och förtröstan.

All vår samvaro människor emellan bygger på desa två förhållanden, tillit och förtröstan. I det lilla såväl som i det stora. Ett stabilt ungänge stater emellan kan inte erhållas om man inte fullt ut kan lita på grannens ärliga avsikter. Detta är således grundpelaren för alla relationer. På en mängd nivåer.  Vi känner till exempel att trots att våra nabor normännen just mu, spöar oss i många idrottsliga sammanhang kan vi ändå lita på dem  och betrakta dem som rätt rekorderliga kompisar. Vi kan ju till och med tillåta oss att skoja med och om dem ibland. Jag tänker i min blogg i dag ge er ett par exempel på hur just denna kärleksfulla tillit kan vara en styrka även i de mest kärva förhållanden.

Som de allra flesta som läser min blogg har erfarit många gånger så har vi ett fritidshus på skogen ovanför Bergvattnet och Getingstabodum. Vid den steniga stranden av Hemsjön på gränsen mellan Gideå och Björna församlingnar har vi vårt drömställe. Än i dag är sjön rik på fisk där abborre och gädda är  dominerande. En bit in i skogsområdet efter sjön finns lämningarna efter ett torpställe som en gång var bebott. Ett boställe som är värd att omnämnas.

I januari 1851 gifte sig den då knappt tjugofemårige Hans-Petter Vikberg född i Getingstabodum med en ung flicka, inte ens arton år gammal, Cajs-Stina Andersdotter- Sjökvist från Djuptjärn. Eftersom Cajsa inte hade uppnått myndig ålder måste de anhålla om kungligt tillstånd för äktenskaet. Att både Hans-Petter och Cajsa kände full tillit och förstöstan för varandra var det ingen tvekan om. Samma år på våren beslöt de att bosätta sig uppe vid Hemsjön för att där finna sin utkomst och ett värdigt liv. Det har berättats att första bostaden bestod av en enkel koja byggt mot en berghäll. En stockvedsbrasa mot hällen fick ge värme under kalla vinternätter. Det tog nästan ett år innan stugan vid sjön var iordningställd.

Att teckna en fullvärdig bild av de unga tu kan,  så här låmgt efteråt, vara en svår uppgift. Men jag har haft förmånen att granska de stockar som är kvar efter den lill torpstugan.  Likaså finns stugans golvplankor bevarade. De tuktade stockarna och tillyxade plankorna vittnar om att Hans-Petter var en mycket skicklig timmerman. Någon handsåg fanns inte på den tiden utan allt är utfört endast med yxa. Det finns också berättelser om att Hans-Petter tillverkade båtar av grova timmerstockar som holkades ur. En ytterst nödvändig sak eftersom fisket i Hemsjön gav tillsammans med jaktens villebråd det som den unga familjen livnärde sig på. Man kan också tänka sig att avkastningen från det lilla torpet också bidrog.

Det kan också antas att det fanns en god tåga och mycken energi i den unga Cajsa. Efter en kort tid  visade det sig att hon var gravid och redan i mars 1852 föddes där uppe i urskogen en pojke som fick namnet Johan-Petter. Under de knappt femton år de var bosattta vid Hemsjön geneomgick Cajsa ytterligare fyra förlossningar.

Eftersom familjen Vikberg bosatt sig vid Hemsjön utan lagfaren rätt blev de i början av 1860-talet tvingade att överge det lilla bostället. De flyttade först till Långviken vid Lemesjö och sedan efter något år ner till Sundsvall där Hans-Petter arbetade vid Sköns och Stockviks sågverk.

Man kan ju endast ha mer eller mindre fantasifulla spekulationer om livet vid det enkla torpstället. Vad jag kan förstå klarade de sig rätt väl ändå. Det finns inga anteckningar om att familjen någon gång behövde anlita fattigvården. Men visst var det ett vågspel när de började odla den steniga marken. Som det framstår av gamla kartor fanns på torpet bara några små lägdlappar här och var. Foder till de få kreaturen togs givetvis också på myrarna i området.

Skenet bedrar

Jag fortsätter oförtrutet mina enkla färsök att i någon mån beskriva de människor som befolkde bygden förr i tiden. Nu och då har jag kommit tillbaka till Evald och Anna som jag minns från ett enkelt torparliv. Hon gick under namnet ”Tant något”. Det hade sin grund i att hon ofta kom till bageriet i byn och frågade efter torra brödkanter som hon fick för en femöring. Det blev med tiden så invant så hon behövde bara ställa frågan : Finns det något idag?

Men de var ärliga och idoga människor och var alltid noga med att göra rätt för sig. Respekterade för sin nit och sin ärlighet.

Så här lyder dikteen:

Evald.

En  fattig torpare var  han

Slet med sin karga jord

Men en envis rackare var han

för sin utkomst. Och mat på sitt bord.

Myrens starrhö var den äring

hans knivskarpa lie  mejade av

Vart litet strå blev  näring

fattigmansgröda den gav .

Hans Anna  stod vid hans sida

delade omsorg och slit

Att snåla och spara och lida

var hennes grannlaga nit

Han hade ett talfel sen barnsben

talet  var klanglöst och stumt

Så ess-en blev suddiga t-en

Och språket besynnerligt dumt

Men att ansa och vårda sin lott

var dag i sitt anletes svett

Det var den uppgift han fått

vår herre just så det berett.

Dc betraktades lite som fån

Fattiga hjon som de var

Ibland var de utsatt för hån

Och drabbad av spe många dar.

Men de plöjde sin väg genom livet

rakryggad gick deras gång

det slitet  som var dem givet

även när dagen blev lång.

Och han bar sitt liv med heder

fast ryggen blev krokig och böjd

till ro och hugsvalan det leder

ty han var med livet förnöjd.

Det var inte många vid griften

vid  avsked av två fattighjon

De taltes om livets  skiften

om vila vid  himmelsk tron.

Det taltes om slit och armod

Om livsdagar fattiga grå

Men det taltes också om jämnmod

Och om soliga dar likaså.

De levde sitt liv vid fattiga borden

torftig var deras harmlösa lott

en torpares liv här på jorden

en fädernas fläkt blev det blott

När arvet sen skulle delas

och räknas vart enskilt fång

Ingenting skulle felas

av det som samlats en gång.

I skåp och i lådor man fann

gömda sedlar i mängd

där saknas ej medel minbsann

som sparats i tidens längd.

De tillhörde ingen orden

fick heller ingen medalj

Men deras liv här på jorden

blev ändå en märklig batalj

Kvalfyllt.

MODO, mitt favoritlag, har börjat en kvalfylld period med kvalificeringsmatcher mot VITA HÄSTEN från Norrköping. I kväll spelades första matchen i Fjällräven Center inför 6.000 åskådare. MODO vann matchem med klara siffror 3-0. Det skall naturligtvis bli intressant att följa det kommande dramat. Det är en serie med bäst av 7 matccher så dramats upplösning låter vänta på sig än någon tid.

Dagen som svunnit har varit en strålande vårvinterdag med en del plusgrader som inneburit  dagsmeja. Jag har inte kunnat utnyttja detta vackra väder till fulllo eftersom jag som ombud deltagit i ett årsmöte i vår verksamhet bland pensionärerna. Men jag hoppas att det blir fler fina dagar här framöver.

Sune suckar mot kväll och signalerar samtidigt att det är dags att inta  horisontalläge för några timmars stärkande sömn, så därför

Gonatt och Gomorron