Att känna tillit och förtröstan.

All vår samvaro människor emellan bygger på desa två förhållanden, tillit och förtröstan. I det lilla såväl som i det stora. Ett stabilt ungänge stater emellan kan inte erhållas om man inte fullt ut kan lita på grannens ärliga avsikter. Detta är således grundpelaren för alla relationer. På en mängd nivåer.  Vi känner till exempel att trots att våra nabor normännen just mu, spöar oss i många idrottsliga sammanhang kan vi ändå lita på dem  och betrakta dem som rätt rekorderliga kompisar. Vi kan ju till och med tillåta oss att skoja med och om dem ibland. Jag tänker i min blogg i dag ge er ett par exempel på hur just denna kärleksfulla tillit kan vara en styrka även i de mest kärva förhållanden.

Som de allra flesta som läser min blogg har erfarit många gånger så har vi ett fritidshus på skogen ovanför Bergvattnet och Getingstabodum. Vid den steniga stranden av Hemsjön på gränsen mellan Gideå och Björna församlingnar har vi vårt drömställe. Än i dag är sjön rik på fisk där abborre och gädda är  dominerande. En bit in i skogsområdet efter sjön finns lämningarna efter ett torpställe som en gång var bebott. Ett boställe som är värd att omnämnas.

I januari 1851 gifte sig den då knappt tjugofemårige Hans-Petter Vikberg född i Getingstabodum med en ung flicka, inte ens arton år gammal, Cajs-Stina Andersdotter- Sjökvist från Djuptjärn. Eftersom Cajsa inte hade uppnått myndig ålder måste de anhålla om kungligt tillstånd för äktenskaet. Att både Hans-Petter och Cajsa kände full tillit och förstöstan för varandra var det ingen tvekan om. Samma år på våren beslöt de att bosätta sig uppe vid Hemsjön för att där finna sin utkomst och ett värdigt liv. Det har berättats att första bostaden bestod av en enkel koja byggt mot en berghäll. En stockvedsbrasa mot hällen fick ge värme under kalla vinternätter. Det tog nästan ett år innan stugan vid sjön var iordningställd.

Att teckna en fullvärdig bild av de unga tu kan,  så här låmgt efteråt, vara en svår uppgift. Men jag har haft förmånen att granska de stockar som är kvar efter den lill torpstugan.  Likaså finns stugans golvplankor bevarade. De tuktade stockarna och tillyxade plankorna vittnar om att Hans-Petter var en mycket skicklig timmerman. Någon handsåg fanns inte på den tiden utan allt är utfört endast med yxa. Det finns också berättelser om att Hans-Petter tillverkade båtar av grova timmerstockar som holkades ur. En ytterst nödvändig sak eftersom fisket i Hemsjön gav tillsammans med jaktens villebråd det som den unga familjen livnärde sig på. Man kan också tänka sig att avkastningen från det lilla torpet också bidrog.

Det kan också antas att det fanns en god tåga och mycken energi i den unga Cajsa. Efter en kort tid  visade det sig att hon var gravid och redan i mars 1852 föddes där uppe i urskogen en pojke som fick namnet Johan-Petter. Under de knappt femton år de var bosattta vid Hemsjön geneomgick Cajsa ytterligare fyra förlossningar.

Eftersom familjen Vikberg bosatt sig vid Hemsjön utan lagfaren rätt blev de i början av 1860-talet tvingade att överge det lilla bostället. De flyttade först till Långviken vid Lemesjö och sedan efter något år ner till Sundsvall där Hans-Petter arbetade vid Sköns och Stockviks sågverk.

Man kan ju endast ha mer eller mindre fantasifulla spekulationer om livet vid det enkla torpstället. Vad jag kan förstå klarade de sig rätt väl ändå. Det finns inga anteckningar om att familjen någon gång behövde anlita fattigvården. Men visst var det ett vågspel när de började odla den steniga marken. Som det framstår av gamla kartor fanns på torpet bara några små lägdlappar här och var. Foder till de få kreaturen togs givetvis också på myrarna i området.