Särlingar.

Liksom vi är utrustade med ett ansikte och därmed en identitet är vi alla unika och skiljer sig från våra medmänniskor genom vårt eget väsen. Genom det genetiska arvet och påverkan av den miljö vi lever i utvecklas vi till helt egenartade personligheter. Och tur är väl det, annars skulle det vara ytterst svårt att att skilja den ena personen från den andra. Därtill är vår förmåga att fungera i ett socialt nätverk en egenskap som stärker vår status  gentemot dem som vi ungås med. Vi är accepterade som den personlighet vi är. En del av en samhällsfunktion.

Men det finns sådana som avviker från det gängse sociala mönstret. Kanske genom ett annorlund utseende. Eller ett annorlunda beteende. Kanske ett lyte eller någiot annat som gör att de inte är som alla de andra.  Förr i tiden kallades de ”original” eller ”byfånar”. Många gånger var de mentalt eller fysiskt störda på något sätt. Eller styrda av manier. Ibland gömdes dessa undan och blev hänvisade till en tillvaro i ensamhet och lönndom.

I varje by och samhälle fanns det förr i tiden sådana som betecknades som ”original”. Ofta väckte de större intresse i gemenskapen än andra. Men de blev oftast  sedda som just de personer som de var och tilldrog sig många gånger större uppmärksamhet är så kallade ”vanliga människor”. Visst var de av och till föremål för byskvaller och det tisslades och tasslade rätt frekvent om dessa. Men de levde ändå sitt liv utan att egentligen störa någon.

Jag tycker att vi även i vår moderna tid skall har råd med lite särlingar här och där. Att vi skall tycka om även de som inte är är ”som alla andra”. Ofta var förr den lilla byn en tämligen isolerad gemenskap. Alla kände alla och hade kunskap om hur samhället fungerade, vilket gjorde det lättae att fungera.

I vår tid som mer och mer präglas av att det globala perspektivet luckras denna slutna gemenskap upp och ersätts med en samhällsordning som präglas av mer olikheter.  Gemenskapen ersätts av en ”vi och dom anda” som gör människor osäkra. Språkliga och kultirella hinder bygger upp barriärer mellan olika grupperingar i samhället. Troligen kommer vi att få leva med denna ordning varför vi får finna oss i att livet omkring oss förändras. Det är då viktigt att det finns sådana som har förmågan att bygga broar mellan dessa grupper och arbetar för att lägga till rätta  sådana divergenser.

Kosthåll förr och nu.

När jag växte upp i vårt hem på 1930-talet var det obligatoriskt att dagens kosthåll avslutades med att man innan det var dags att rusta sig för natten, samlas omkring ett  stort fat med kornmjölsgröt.  Oftast med sirap eller smörbrunn som tillbehör. Och färsk opastöriserad mjölk givetvis.  Stekt sill och potatis var också ett stående inslag på den dagliga menyn. Det var genuin husmanskost som dominerade mathållningen. Eftersom de flesta på den tiden hade yrken som var fysiskt krävande, med mera manuellt arbete och mindre maskinellt, var det helt nödvändigt att förse sig med kraftigt närande föda.

Jag botaniserar i en del av de annonsbilagor som de stora matbutikerna öser över oss. I dag rekommenderar de en helt annan kosthållning Där hade de bland annat ett förslag på Choritzo med mojorojopotatis. På en annan sida ville de sälja Wokwok,  Ceasarwrap, Bruschettas och Safariyoughurt. Dessutom Slowcooked pulled pork, Chiabatta i kokillasås och Grana Padano.

Dessa rätter gör att jag känner mig föranlåten att delge er en dikt som heter:

Kryparpärern å stekt silla

De som bara äter Panacotta

eller fyller magen med en wrap

den dieten  kan med måtta

kallas mycket klen och knapp.

Och den smak som fås av pasta

jag ej tål en enda  gång

in ej heller kan jag lasta

pulled pork mest dagen lång

Men det finns en rätt jag gilla

som jag käkar nu och då

kryparpärern och stekt silla

det är väldigt gott att få.

Den ger styrka hela dagen

ty den simmat har i öppet hav

Fyller varje skrymsle uti magen

och hindrar mig att gå i kvav.

Sillen, en superb förtäring

stärker en, ger kraft och mod

Den ger kroppen nyttig näring

dess fina sälta har en smak så god.

Så lever jag mitt liv så skönt

så meningsfullt och intressant

Till sillens konung blir jag krönt

och kväser varje katig kverulant.

Facit till Björnamåle

Anschönsch =Annorlunda eller bakfram.

Bräcka å = _Vara värre  eller övervinna

Darje = Granris

Effra = ( ett namn) Förkortning av namner Efrosyne

Farbersam = Förbehållsam.

Gnöp åt = Klämde till

Hörvet = Olustigt (när man är frusen är det hörvet)

Illjars =Avig eller tvärsöver

Janke = Stå och trampa

Krappåsn = Den längsgående åsen vid nocken.

Likevis = Ovetande.

Marnömt = Angeläget

Nettingen = En sorts fisk.

Oi = Utanför

Pisse = Kasta vatten (Pinka)

Raväg = Meddetsamma.

Sekasamt = Tjatigt eller enahanda

Tistelstanga = En längsgående stång mellan två parhästar

Ufför = Nadåt backen. (kan också betyda i vägen.)

Vattehälka = ishalka

Yttersia = Den yttre sidan.

Åhlhustjenna = En tjärn i Matttarbodumsbäcken. (Kan ha funnits ål där en gång i tiden.)

Ättesöm = Eftersom

Ögnbryrnhåra = Ögonbrynen.

Väl bekomne!!!

Inför sabbaten

En stilla ro sig  sakta sänker

kring berg och dal, utöver nejden all

Ettt falnat ljus i vattenytan blänker.

ett skimmer lyser över äng och vall.

Att förnimma helgdagsfridens fullhet

en aning av  det lugn som gör oss fri

det ger oss ro och skänker renhet

men med en droppe lättja sänkt däri.

Så skall vi njuta  salig sabbatsvila

och  finna helgdagsfrid i övermått

Ty i skuggan av det rent subtila

får vi äga frid och ro  i övermått.

I dessa stunder får min själ sin näring

glömsk av ekorrhjulets  jäkt och stress

I dessa stunder har mitt liv sin bäring

I en övermåttan meningsfull  karess.

För världens barn.

Insamlingen för världens barn har nått rekordhöga siffror. Insamlingsresultatet överträffar vad som insmlats de senaset åren. Det är en behjärtansvärd insats alla gör. De utöver landet som gett en gåva, liten eller stor.

Den här dagen tänker jag också på de som omkom när den båt som de färdades med kapsejsade på väg till friheten i Italien och annorstädes. Det var många av dem som var barn och hoppades på ett liv i frhet. Det hopp som brutalt släcktes i Medelhavets kalla vågor.

Människors ondska som tar sig uttryck i våldsamma krigshandlingar är ett gissel som tvingar många på fiykt. Ingenting har dessa galningar lärt sig av historien. Krig löser inga konflikter.

Det har i dagarna också varit ett hundra år sedan första världskriget startade. Miljoner människor stupade i de leriga skyttegravarna på Europas slagfält. Efter närmare fem års krigande var stridslinjen tillbaka på exakt samma ställe som när det började. Ingenting hade heller  ändrats vad gäller maktfördelning. Vansinnets vansinne.

Min innerliga önskan är att vi skall få leva i fred och försoning med varandra och med alla folk. Då kan man ta som exempel den fina grannsämja och gemenskap vi har här på Tallbacken. När kära hustrun och jag var på Gotland var det en av våra fina grannar som såg till huset och tog in posten, en syssla som han utförde med glädje. Det känns helt underbart att få leva i en så fin gemenskap. När vi bryr oss om varandra blir varje dag som en doftande trädgård. Låt oss sprida den doften ut till alla vi möter.

Måltest.

Det är kanske dags att testa er på några ord från Björnampåle.

Anschönsch =

Bräcka å =

Darje =

Effra = ( ett namn)

Farbersam =

Gnöp åt =

Hörvet =

Illjars =

Janke =

Krappåsn =

Likevis =

Marnömt =

Nettingen =

Oi =

Pisse =

Raväg =

Sekasamt =

Tistelstanga =

Ufför =

Vattehälka =

Yttersia =

Åhlhustjenna =

Ättesöm

Ögnbryrnhåra =

Den som gjort en resa...

Den som gjort en resa har något att berättta. Eftersom kära hutrun och jag nyss har kommit hem  från en resa till Gotland har vi givetvis upplevt många intressanta saker. Som jag beskrev i en tidigare blogg färdades vi  huvuddelen av resan med buss. Fördelen med det färdsätttet är att det är tämligen pålitligt, man vet med rätt stor säkerhet att man kommer fram i tid. (det vet man inte om man åker tåg).  Nackdelen med bussåkandet är att det är det är väldigt begränsat utrymme där man sitter fastspänd. För att få in så många passagerare som möjligt har man trängt ihop stolarna till det yttersta. En mycket positiv sak med färdsättet är att man har god tid till att studera sina medpassagerare vilket många gånger kan vara väldigt intressant och lärorikt. Det finns nämligen en mängd olika kufiska typer  som utnyttjar detta färdmedel.

En typ av bussåkare är läsaren.  Chauffören har inte hunnit mer än  starta fordonet förrän den typen är helt uppslukad av en intressant handling. Släpper den inte förrän man kommit till destinationsorten. Det är en oförarglig och fridsam typ. Gör inte mycket väsen av sig.

En  helt annan typ av resenär är utbredaren. Det är en resenär som helst skulle vilja ha en egen kupé. Men i brist på en sådan  lägger de beslag på minst två sittplatser. Det går så till att de sätter sig på den yttre platsen och belamrar den inre med diverse prylar så att den syns mycket upptagen ut. Vid varje hållplats med påstigande uppträder de väldigt isolerade, närmast okontaktbara för att inte behöva besvara frågan om det möjligen finns en ledig plats. Mellan varje stopp kan de leva mera avslappnat i  förvissningan att de nu mutat in sitt revir.

Under uppfärden från Stockholm träffade vi en annan typ av resenär, nämligen långprataren. Det var en mörkhyad man, troligen av den katagori som SD vill begränsa förekomsten av. Han presterade nämligen de längsta samtal jag någonsin skådat. Mer än tjugo mil långt. Han begynte i samma stund som han klev på bussen i Stockholm och pratade utan minsta uppehåll till en bra bit norr om Gävle. Hans medresenärer hade inte så god behållning av hans kraftiga stämma eftersom han pratade något utländskt språk, troligen arabiska.

En sorts bussåkare som dyker upp nu och då är den så kallade linjerökaren. De är släkt med kedjerökarna. Vid varje litet stopp som bussen gör rusar de ut och och turboröker en giftpinne. Är de energiska nog och tiden räcker kan de dra i sig en hel cigarett. När det signaleras för avgång kastar de det som är kvar av denna ifrån sig på hållplatsen och bidrar därmed till det som kallas ”Håll Sverige med fimpar”. Jag såg en gång en sådan existens som inte hann dra i sig hela pinnen varför han krossade resten och lade den under överläppen En innovation som kanske i någon mån bidrar till den yttre miljön.

En annan kategori bussåkare som är vanligen förekommande är pensionärerna, den sort som kära hustrun och jag tillhör. De är ofta två tillsammans och är mera intresserade av sin omgivning än andra. De gluttar på vägen och terrängen. Håller koll på rattaren och att han håller tiden för resan osv. osv. Många av dem har ingen klösbräda varför de smälter in i bussmiljön.

Det finns säkert flera kategorier men jag skall vara bussig nog att här och nu  avsluta denna smått förvirrade kria.

Gonatt och gomorron.