Mattekunskaper.

Läste i vårt husorgan att det var lite förvirring på Örnsköldsviks skolkontor inför skolstarten. De var inte kapabla att räkna ut hur många dagar det var på läsåret. Vid olika tillfällen hade de fått motstridiga resultat och därmed olika tider för höstterminens start i skolorna. Så småningom redde det ut sig och man enades om en dag.

Det visar hur problematisk matematiken egentligen är. Även med datorer och andra sofistikerade hjälpmedel kan det vara svårt att behärska ämnets olika vindlingar. Jag har den uppfattningen att när det gäller undervisning i ifrågavarande ämne är det en given fördel om det är en kunnig lärare. Förmågan att på ett begripligt sätt förklara ett svårt räknetal har tyvärr inte alla mattelärare. Har man inte möjighet att enkelt och redigt förklara matematikens grunder blir det bara förvirrande för eleven. Många gånger bir det än trassligare ju mer en okunnig och virrig  lärare försöker bringa ordning i kolumnerna. Matematik är nämligen logik.

Den logiska följden av detta är med all sannolikhet den, att jag avslutar min blogg och intar horisontlläge för en stunds nattvila!

Gonatt och gomorron.

Ett livstecken.

Det blev inget bloggskrivande i går på grund av att andra aktviviteter upptog den mesta tiden. Därför försöker jag nu åtgärda detta genom att nedteckna några enkla rader.

Det föranleder mig att filosofera något lite omkring olika slag av information. Ett meddelande om än litet kan vara viktig information till den som behöver det. För ett antal år sedan var det en ripjägare Stenmark i Tärnafjällen, som vid en av sina färder råkade sugas med i en snölavin och begravdes i snömassorna. Fortfarande vid liv satt han fastklämd utan att kunna ta sig loss. Snåningom kunde han få undan snön så pass mycket att han hade skapligt utrymmae. Under att antal dagar levde han på smält snö och några råa ripor som han hade i syggsäcken. Efter myket besvär kunde han fästa en röd biobiljett som han hade kvar i fickan, på en skidstav och trycka upp den genom snön upp till ytan. Frivilliga som var ute och spanade efter honom observerade den röda biobiljetten och kunde på så vid lokalisera honom. Följalktligen blev ham räddad efter ett antal dagar i snön. Detta tack vare den information en biobiljett kunde förmedla.

I min barndom berättades det att någon som var borta på arbete skrev hem till sin fru Karin följande korta rader: ”Jag har varit sjuk och krakats. Din Oskar”. Det var ändå ett livstecken från en frånvarande man även om det var bara en enda mening.

Ibland saknas det också information. Det berättas om en man under senare delen av 1800-talet som  gifte sig med en kvinna och de fick 3 barn. En dag fick han för sig att han skulle emigrera till Amerika. Han lämnade sin hustru och de tre barnen hemma och reste iväg, naturligtvis i den förhoppningen att hon skulle kunna komma efter med övriga familjen. Hon väntade på ett brev från Amerika som skulle ge henne den information hon behövde. Men det kom inget brev. Ett år gick utan något livstecken. Två år, tre år, tio år. Inget amerikabrev. Det var tungt för henna att försörja och uppfostra tre barn och så småningom blev hon bekant med en annan man som var villig att hjälpa henne. De kunde inte gifta sig eftersom hon redan hade en äkta man. De fick också ett barn tillsammans. Efter den tidens moralmått levde de således i synd. Efter 26 år dök plötsligt hennes man och barnens far upp i det forna hemmet. Det resulterade i att kvinnan äntligen kunde ta ut skilsmässa från den forma maken och gifta sig med den karl som var något att lita på. Där ser man vådan av bristande information.

Jag fick i dag en reklamlapp i min hand som hade följande information: ”Har ni drömplatsen så har vi inredningen” Nu är det så gott ställt att jag har både drömplats och inredning varför jag med det snaraste tänker uppsöka den

Gonatt och gomorron!                                         
                                         

Ett livstecken.

Det blev inget bloggskrivande i går på grund av att andra aktviviteter upptog den mesta tiden. Därför försöker jag nu åtgärda detta genom att nedteckna några enkla rader.

Det föranleder mig att filosofera något lite omkring olika slag av information. Ett meddelande om än litet kan vara viktig information till den som behöver det. För ett antal år sedan var det en ripjägare Stenmark i Tärnafjällen, som vid en av sina färder råkade sugas med i en snölavin och begravdes i snömassorna. Fortfarande vid liv satt han fastklämd utan att kunna ta sig loss. Snåningom kunde han få undan snön så pass mycket att han hade skapligt utrymmae. Under att antal dagar levde han på smält snö och några råa ripor som han hade i syggsäcken. Efter myket besvär kunde han fästa en röd biobiljett som han hade kvar i fickan, på en skidstav och trycka upp den genom snön upp till ytan. Frivilliga som var ute och spanade efter honom observerade den röda biobiljetten och kunde på så vid lokalisera honom. Följalktligen blev ham räddad efter ett antal dagar i snön. Detta tack vare den information en biobiljett kunde förmedla.

I min barndom berättades det att någon som var borta på arbete skrev hem till sin fru Karin följande korta rader: ”Jag har varit sjuk och krakats. Din Oskar”. Det var ändå ett livstecken från en frånvarande man även om det var bara en enda mening.

Ibland saknas det också information. Det berättas om en man under senare delen av 1800-talet som  gifte sig med en kvinna och de fick 3 barn. En dag fick han för sig att han skulle emigrera till Amerika. Han lämnade sin hustru och de tre barnen hemma och reste iväg, naturligtvis i den förhoppningen att hon skulle kunna komma efter med övriga familjen. Hon väntade på ett brev från Amerika som skulle ge henne den information hon behövde. Men det kom inget brev. Ett år gick utan något livstecken. Två år, tre år, tio år. Inget amerikabrev. Det var tungt för henna att försörja och uppfostra tre barn och så småningom blev hon bekant med en annan man som var villig att hjälpa henne. De kunde inte gifta sig eftersom hon redan hade en äkta man. De fick också ett barn tillsammans. Efter den tidens moralmått levde de således i synd. Efter 26 år dök plötsligt hennes man och barnens far upp i det forna hemmet. Det resulterade i att kvinnan äntligen kunde ta ut skilsmässa från den forma maken och gifta sig med den karl som var något att lita på. Där ser man vådan av bristande information.

Jag fick i dag en reklamlapp i min hand som hade följande information: ”Har ni drömplatsen så har vi inredningen” Nu är det så gott ställt att jag har både drömplats och inredning varför jag med det snaraste tänker uppsöka den

Gonatt och gomorron!                                         
                                         

Hur sur kan den bli?

I dessa tider av Augusti har det nu och då dykt upp en fisk på ett och annat festligt bord. Den fångades under leken den gångna våren och levererades till de som hade möjlighet att behandla den på ett speciellt sätt. Den har fått det enkla namnet ”Surströmming” även om den inte på något vis är sur. Den har snarare genomgått en så kallad fermenteringsprocess som åstadkommit den mognad som attraherar smaklökarna hos vissa individer. Älskad av vissa och ratad av andra, att det är så, kan man ej klandra. För att manifestera den oerhört stora betydelse den har i det svenska kosthållet har jag skrivit en dikt som är en hyllning till denna ädla anrättning. Den lyder så här och får avsluta min blogg för i dag.

En nyttiger fisk.

Denna fisk som fångats mitt i leken

Behandlats har så att den blivit ”sleken”

Den har syrats på ett konstfullt sätt

Så den till slut har blitt en rätt

en smaklig rätt

Denna fisk har preparerats

syrligheten fermenterats

Av behandligen blitt ”slak”

därvid fått en syrlig smak

Va ä de för sak.

Ock denna fisken, mjäll och fin

ger oss dagens dos av dioxin

Kanske kan den därtill ge

en smärre kvantitet av PCB

 vi tackar för de.

Fast EU nästan den förbjudit

har fansens hurrarop dock ljudit

I land och stad, från man till man

har maning gått för fisk så grann

Jaså, minsann!

Så mätt och däst man kliver av

förrän man helt har gått i kvav

Och lever gott i alla dar

någon fisk till slut blir kvar

ty den som spar han har.

Så längtar man till nästa stämma

att smaka få en riktig klämma

av rutten fisk som oss behagar

att ingen alls på äldre dagar

går omkring och klagar.

Ingen människa blir purken

om det till sist blir slut i burken.

Ty nästa år vi ses igen

och käkar fisk som bara den

”väl mött min vän”.

Hur sur kan den bli?

I dessa tider av Augusti har det nu och då dykt upp en fisk på ett och annat festligt bord. Den fångades under leken den gångna våren och levererades till de som hade möjlighet att behandla den på ett speciellt sätt. Den har fått det enkla namnet ”Surströmming” även om den inte på något vis är sur. Den har snarare genomgått en så kallad fermenteringsprocess som åstadkommit den mognad som attraherar smaklökarna hos vissa individer. Älskad av vissa och ratad av andra, att det är så, kan man ej klandra. För att manifestera den oerhört stora betydelse den har i det svenska kosthållet har jag skrivit en dikt som är en hyllning till denna ädla anrättning. Den lyder så här och får avsluta min blogg för i dag.

En nyttiger fisk.

Denna fisk som fångats mitt i leken

Behandlats har så att den blivit ”sleken”

Den har syrats på ett konstfullt sätt

Så den till slut har blitt en rätt

en smaklig rätt

Denna fisk har preparerats

syrligheten fermenterats

Av behandligen blitt ”slak”

därvid fått en syrlig smak

Va ä de för sak.

Ock denna fisken, mjäll och fin

ger oss dagens dos av dioxin

Kanske kan den därtill ge

en smärre kvantitet av PCB

 vi tackar för de.

Fast EU nästan den förbjudit

har fansens hurrarop dock ljudit

I land och stad, från man till man

har maning gått för fisk så grann

Jaså, minsann!

Så mätt och däst man kliver av

förrän man helt har gått i kvav

Och lever gott i alla dar

någon fisk till slut blir kvar

ty den som spar han har.

Så längtar man till nästa stämma

att smaka få en riktig klämma

av rutten fisk som oss behagar

att ingen alls på äldre dagar

går omkring och klagar.

Ingen människa blir purken

om det till sist blir slut i burken.

Ty nästa år vi ses igen

och käkar fisk som bara den

”väl mött min vän”.

Spara och Slösa.

Som ung grabb på 1940-talet började jag min skolastiska bana i Hemlings lägre allmänna småskola. Jag hade då till att börja med en nitisk lärarinna som hette Karin Sjödin som höll god ordning på de fromma lammen hon hade fått sig tilldelad. På den tiden hade man synnerligen god respekt för överheten till vilken kategori även en lärarinna räknades. Jag minns att Karin fällde ett yttrande om mig som förmodligena stämde rätt bra. ”Jöran är inte dum utan har egentligen bra läshuvud men han är både lat och ointresserad”. Det där med skolarbete  var inte en högprioriterad grej för mig.

I skolan skulle man vara sparsam. Alla femöringar skulle minsann inte spenderas på ”hartöreskola” utan hellre hamna i det fack i skolsparbössan som var vikt för en ung lundbergtelning. För att ytterligare vidga intresset för ekonomisk planering via sparande fick man en tidning som hette Lyckoslanten. Den var utgiven av Postsparbanken och det egentliga syftet med den var att främja bankens verksamhet och stärka dess ekonomiska netto. I tidningen fanns också en serie som hette ”Spara och Slösa”. Den handlade om två flickor av oika karaktär. Spara var en gullig tös med blonda lockar och med ytters välordnad ekonomi medelst ett idogt sparande genom just Postsparbanlen. Slösa däremot hade svart stripigt hår och spenderade sina slantar på diverse onödiga inköp varav en del var just ”Hartöreskola” Man behövde inte sväva i tvivelsmål om vilken av töserna som var den förståndigaste

Nu är det nämligen så att sparaslösaexistenserna finns även i det verkliga livet. Även om det inte som i Lyckoslantens serie syns rent utseendemässigt finns det ändå en viss skillnad. Det är förunderligt men en del kan leva och verka så de att även under små omständigheter med relativt begränsade inkomster kan ha en ordnad ekonomi. Till och med kan det finnas en sparad slant. Medan andra däremot alltid har för många dagar i månaden för att lönen eller pensionen skall räcka ända fram. Ofta är dessa mer eller mindre köpgalna. De kan genom impulsiva affärer på nolltid tömma sitt konto.

Jag läste häromåret om en man i Stockholm som gick omkring och samlade tomburkar som folk slängt i papperkorgar. Klädd i torftiga kläder gick han omkring med sin choppingkärra frå papperskorg till papperskorg och vittjade dess innehåll. Många som såg honom tyckte nog det var synd om honom som var tvingad att leva under sådana förhållanden. När han sedan dog visade det sig att han disponerade över en rätt stor förmögenhet.

Däremot finns det exempel på sådana som varit förmögna men av olika anledningar vid sin död varit helt utblottade.

Nu är det väl så att  undertecknad bloggskrivare hör varken till den ena eller den andra kategorin utan befinner sig någonstans mittemellan varför även han har en viss chans att leva till sin död.

Gomorron!

Små naere ting.

Strax efter andra världskriget i slutet att 1940-talet var vi ett gäng grabbar som gjorde en bilresa till Norge. Vi  lånade Oscar Anderssons Citroäng, en gammal Berliner 11 av 1938-års modell och gav oss åstad. Vi bilade över Östersund och Jämtland ned till Trondheim. Vidare genom hela Norge ända ned till Oslo, där vi bland annat besökte Vigelandsanlegget och Vikingamuseet. Resan gjordes under enkla former där vi mestadels övernattade i ett gammalt ryggåstält, också det stammande från 1930-talet.

Någonstans under vägen besökte jag en musikaffär och inhandlade en grammofonskiva. En stenkaka som spelades med 78 varv. På ena sidan spelades och sjöngs den här, från början norska visan, ”Små nära ting”  Väl hemkommen spelades naturligtvis skivan och visans text gav mig en tankeställare. ”Du skall icke jage så rolös omkring. Men läre dig älske små näre ting” Visst är det nödvändigt att vi tar till oss den där texten emellanåt. Många gånger jagar vi intensivt det som är bortom och fjärran, men glömmer att uppskatta det som är nära och invant. Det behöver inte manifesteras med några märkvärdigheter i ungänget med våra nära och kära. Bara en liten förstulen blick eller en kram någon gång. Ett uppskattande ord till någon du möter kan göra att livet genast ter sig mycket ljusare. Nyttan av att vara sams!

Banmästare Andersson, som var en gammal man redan i min ungdom, yttrade en gång något rätt tänkvärt. Han sa så här: ”Gumman och jag vi trätar ibland, men vi är aldrig osams”. Visst kan vi ha olika uppfattningar om saker och ting ibland men för den skull behöver vi inte göra dem till oöverstigliga berg. I en sådan situation  kan humorn vara ett bra hjälpmedel. Berätta en rolig historia eller en dålig vits. Det kan ibland lösa en knepig tillvaro. En släkting  till min Kärahu kunde bara tre roligheter och dem berättade han stup i kvarten och skrattade varje gång så att hans omfångsrika mage hoppade. Men det blev ändå en underbart lättsam stämning varje gång han upprepade sina historier. Tänk va lite han göra mycket. En dikt jag skrivit får illustrera mina tankar.

Ett enda litet ord.

Ett enda liten ord, en gest av vänlighet

”Hej hur har du det i dag? måhända räcker

Ett enda litet leende, med lust och sinnlighet

en hoppets känsla hos den sorgsne väcker.

En enda liten blick av vänlighet som strålar

kan bota sår som sargat mången själ

Att ymnigt ösa ur de vänlighetens skålar

som  skänker tröst för både fri och träl

Och när du slösar med  ett litet handslag

en blyg beröring, en vänligt menad gest

En kram, ett förstulet litet famntag

förvandlas livet till en glansfull segerfest.

Vi är tillsammans, vi är skapta för varann

att sprida hoppets ord till någon  som vi ser

En livsuppgift så god och rik och sann.

som verklig sinnesfrid  åt livet ger.

Den slagne som du möter kan få vård

med ett leende vid dina ögons ljus

i en trång tillvaro,  i en värld så hård

finns hopp om frihet mitt i livets brus

Skördetid

När liemannen går i skördeanden

för att meja varje enskilt strå

Då slits de många starka banden

som livet självt har vilat på

Det strå som mognat under sommardagar

där ljuset speglat himlens atmosfär

Och de förgänglighetens lagar

har präglat existensen här

Någon måste mista livet

för att evigheten skall bli till

Det är i livets mening stadigt skrivet

fäst med både stämpel coh sigill

Det helt förenligt är med livets lagar

att strået dör där livet skall bestå

En offergärd som himlen helt behagar

för att segerns sötma  en gång njuta få