Seiemördare.

I dag var jag i Hemsjön vid vårt fritidshus och arbetade vidare på den nya altanen. Med ytterligre några dagars arbetsinsats blir det nog en stabil grund att bygga ovandelen på. Det blir ingen pytteliten veranda  vi åstadkommer. Inalles trettio kvadratmeter skall förhoppningsvis räcka för ett åldrigt pensionärspar att vräka sig på. När Kärahu och jag skall ha våra intima stunder blir det nog så att jag sitter i ena hörnet och hon tio meter bort i det andra. Närmare än så blir det nog inte.

I den gassiga sommarvärmen var jag hårt ansatt av ett förädiskt flygfä som kallas broms. På björnamåle heter det ”brems´n”. De hinner knappt landa på mina blottade hudytor förrän de biter till, de bitska fäna. Och ont gör det. Vips är jag där och klatchar till över den illvilliga rackaren och ett bromsliv har utsläckts. Jag tar inte i om jag säger att jag mördat ett femtiotal av dessa sommarmarodörer. Sett ur bormsens synvinkel måste det ju vara tragiskt. Den gör ju bara vad den är programmerad för. Troligen är det också sannolikt att den genom sitt agerande är ute efter något som har stor betydelse för dess livsuppehälle. Men  dödssiffran är väl rätt försumbar eftersom det sannolikt produseras stritar i  tusental. Våra småfåglar behöver väl knappt ”bromsa upp” förrän det har ett skrovmål i munnen i form av ett antal bromsar. Så dem räknar jag som mina medhjälpare i striden.

Nu mina kära bloggdiggare tänker även jag bromsa upp och ta en välbehövlig  nattvila.

Godnatt och gomorron.