Ett Liv.

I dag är det min 31046-tte levnadsdag. Ända sedan jag startade som liten bebis i Långviksmon den 12 juli 1929 har jag sett solen gå upp och gå ned så många gånger. Det ger mig anledning att filosofera över en människas levnad. Vad eller vem är det som bestämmer om en levnad skall vara längre eller kortre tid. Svaret på den frågan får vi nog inte i denna världen men visst är det tillåtet att undra.

Jag har under mitt liv vid ett flertal tillfällen befunnit mig i livshotande situationer men alltid blivit räddat på ett mirakulöst sätt. Det syns nästan som om en människas livslängd är förutbetämd på något sätt. Låt mig berätta en händelse.  1942, jag var tretton år, då fanns det inga lastmaskiner som det finns i dag. En teknik för att fylla ett lastbilsflak med sand var att använda en grusficka. Man använde en skottkärra och meddels en landgång fyllde  grusfickan med sand. När man sedan hämtade gruset backades lastbilen under och genom att öppna luckor rann sanden ner på flaket. Som vältränad trettonåring hade jag till uppgift att fylla grusfickan med sand. En dag när jag manövrerade skottkärran fylld med sand förlorade jag balansen och var på väg att störta  fem meter ner i marken under mig. Då var det som om någon tog tag i skottkärran och höll den fast i ett järngrepp. När jag kom upp på den smala landgngen igen och återfått balansen var det som om den lossnade från den som höll den kvar och allting var som vanligt igen. Händelsen bekom mig inte ett dugg och jag fortsatte tills utrymmet i grusfickan var fyllt. Sedan berättade jag miraklet för mamma Signe och jag minns så väl hennes kommentar. ”Det var nog en ängel som räddade dig från olycka”. Som om det varit den naturligaste sak i världen. Det var nog inte meningen att mitt livskulle ändas så snabbt eller att jag skulle utsättas för skada.

Så nog har man väl orsak att undra en dag som i dag.