En klämdag.

Fredag 2.dra maj var en så kallad klämdag då många var lediga från arbetet. Det märktes gott och väl när KäraHustrun och jag besökte den stora och livaktiga staden Örnsköldsvik. Vi var bland annat till Clas Olssons varuhus och inhandlade pennor för vårt intensiva korsordslösande. Classe har nämligen sådana med raderbart bläck. Det var smockfullt med folk i butiken likaväl som i övriga stan.

Fördelen med att bo som vi  i den verkliga ”glesbygden” är att man inte så ofta besväras av någon större trängsel. Därmed slipper man också besväras av någon trängselavgift.  

Tvärtom. Det vore väl inte så dum idé om alla bilister vid infarten till Långviksmon skulle ha möjlighet att betala någon form av ”Glesbygdsavgift”. Pengarna skulle i så fall användas till att stimulera barnafödandet, hur det nu skall gå till. För gammalt i tin hade man en så kalllad ”språngavgift” men det är väl inte tillämpligt i det här fallet.

Något måste väl i alla fall göras för att förhindra utglesningen. Men som vanligt i fall av svåra frågeeställningar går det lätt att beskriva problemet men stört omöjligt att finna någon som har lösningen. För några år sedan diskuterade man ovanstående problem i en pansionärsförening i vårt område då en kvinnlig medlem i 90.årsåldern begärde ordet och meddelade följande: ”Jäg  ska då säge att va de gäll att fo na flere båna sä ärä  alldeles för sent för min del”!!

I och med det så tänker jag inta det läge där man i sovande tillstånd inväntar en ny givande morgondag.

Hejdå.

Sköna Maj . Välkommen!

Majmånaden har begynt med allt vad det innebär. Jag när en innerlig förhoppning om att då den här månaden har löpt sitt lopp skall sommaren har ryckt ett stort kliv närmare. Just nu är det inte så vårlikt. Det kommer någon snöby lite nu och då som definitivt inte ger några vårliga vibbar. Men det är ofta så här på våren så man får väl ta det med knusende ro som norrmannen säger och finna sig i situationen. Enligt norska väderspåmän skall det förtsätta så här ett tag till

Valborgsmässoaftonen, eller ”Vallermäss” som vi säger, gick i stort set i traditionens tecken. Det var samling kl 19.00 i Missionskyrkan där ett antal  duktiga sångare och musiker från Mellansels folkhögskola härjade vilt. Även en åttiplussare som jag orkar hjälpligt hänga med i alla turerna. Det var så att golvet gungade betänkligt i den gamla missionsladan den här kvällen.

Det var så intressant och givande att det planerade arrangemanget uppe vid braan på kammen  fick man senarelägga lite grann.

En brasa tändes i alla fall och brann riktigt mysigt och fint. För bara några dagar sedan var det knastertorrt i markerna och vi var lite fundersamma om vi skulle kunna våga oss på någon braständning. Men vår Herre fixar allt till det bästa alla gånger. Under dagen kom det ungåfär en decimeter nysnö och lade sig som ett skyddande hölje över alla torra marker. Att det dessutom skrämde bort ett antal besökare till arrangemanget det brydde sig VårHerre inte om ett skvatt.

Helt enligt traditionen hade vi också ett ordentligt fyrverkeri som våra skickliga pyrotekniker brassade av. Det har ju i dessa yttersta tider blivit så mycket enklare med sådana uppträdanden. Man bara ställer ut en lämplig låda på en säker plats, tänder stubinen och lugnt promenerar därifrån. Då sköter hela spektaklet sig själv och släpper ifrån sig allt  gnistregn och alla stjärnor som förnöjer åskådarna. Lätt som en plätt.

Jag hade dessvärre inte fått någon förfrågan om att hålla något eldigt brandtal någonstans så det sket sig med alla invektiven som jag förberett. Men det kan ju vara lika bra det. Det hade ju i alla fall bara blivit en massa oreda.

Efter denna lilla utläggning skall jag  så småningom försöka bringa reda i mitt sänggående eftersom det i morgon  åter är en ny dag med allt vad det innebär.

Hejdå!