Ack o ve(d).

För att stärka min kondition har jag den senaste tiden sysslat med lite vedhuggning. Det är ämnat att tjäna minst två syften, dels att säkra tillgången av värmande energi för kommande kalla årstider, men också som jag nämde att trimma min fysiska styrka. Båda intentionerna är på väg att uppfyllas.

I övrigt är det rätt händelselöst på Tallbacken just nu. Livet går sin gilla gång och dag lägges till dag. Lite läsning och lösning blir det också emellanåt. Kära hustrun och jag löser nog så där en 30-40 korsord varje vecka. Vi kompletterar varandra rätt bra, det jag går bet på det klarar hon och vice versa. Det är i alla fall ett bra sätt att upprätthålla den mentala hälsan, något som ni kära bloggdiggare säkert har hört mig nämna förut. Att träna kropp, själ och ande är ofta föremål för  mina insatser som bloggskrivare.

När så ideerna tryter ibland blir det oftast någonting lyriskt. Så också nu.

När kroppen fått sitt

Och själen fått sitt

Samt anden fått sitt

då är det dags att leva.

Kropppen blir åldern kvitt

Själen har demensen bestritt

Anden har klätt sig i vitaste vitt

det sker i samma veva.

Så kom jag att tänka på vad han sa som mötte blekfisen. Han sa: ”Du ser väldigt blek ut, så vitt jag ka se”!!

Ett hundliv.

En bekant till mig hade  alltid sällskap av en hund som varit hans kompis ända sedan den var valp. Han hade till och med a varit behjälplig när han kom till världen. Han blev fjorton år och fjorton dagar gammal. När han av ålderssjäl inte orkade leva längre var det med sorg och smärta han tog avsked av sin forne vän och jaktkamrat.

Händelsen gjorde så starkt intryck på mig att jag skrivit en lite dikt till antons minne Så hör lyder den.

Ode till en kär vän

Åtta syskon hade jag

när jag föddes en gång för länge sen

När vi skingrades en vacker dag

blev jag kvar för jag var liten och klen.

Som ung var jag ivrig och yster

att fostra mig var inte lätt

Jag gör ju vad än mig lyster

och anser att jag alltid har rätt.

Anton var det namn som jag bar

genom hela mitt verksamma liv

I jakt och som sällskap var jag alltid klar

att  ta många villiga kliv.

Med åren blev jag allt strävare

jag rörde mig långsamt och tungt

Min livscirkel blev allt snävare

jag var tvingad att ta det lugnt

En dag var det slut med min levnad

min kraft och mitt liv fanns ej mer

Nu jag betraktar med trevnad

den vila som hundhimlen ger.

Handlare i bondesamhället.

I det gamal agrara samhället som växte fram under 1800-talet var självhushållning en grundförutsättning. På den egna gården producerade man i stort sett allt man behövde för livets nödtorft. Lite, så kallade stapelvaror som salt och kryddor m.m var man nödgad att köpa in. För att tillfredsställa detta och innan fasta affärer kommit till. var det ofta någon person i varje by som hade den uppgiften. Vad jag har fått mig berättat var det Nils-Erik Johansson, min farmors far, som skötte den sysslan i Långviksmon med omnejd. Han var född på 1840-talet och etablerade sig som jordbrukare i bygden omkring 1860-70.  Det sägs att han i en särskilt bod på gården hade ett lager av olika varor som han sålde till bygdens folk. Innan järnvägen kom till var det att göra handelsresor ner till Örnsköldsvik för att införskaffa dessa nödvändigheter. Under sommaren med häst och vagn på knaggliga kärrvägar. Under vintern med släde på obanade forvägar. Det var först en bit in i det förra seklet som fasta affärer etablerade sig i vårt område. När järnvägen anlades på 1890-talet blev det så mycket lättare att få dessa stapelvaror levererade. Man kunde också lätt över en dag besöka Örnsköldsvik för beställning och inköp. I och med att folket fick det bättre ställt ökade också efterfrågan på olika varor vilket gjorde det nödvändigt att ha en mer etablerad affärsverksamhet.

Nu i dag finns det som bekant en uppsjö av olika affärsverksamheter till hugade spekulanters stora förnöjelse. Detta både på gott och ont.

En riktig soppa.

I dag var det sopplunch i Missionskyrkan. Det var Svenska kyrkan som arangerade det hela.. Bror och Evy Munther underhöll gästerna med sin fina sång och musik. En verkligt god soppa serverades. Kennet Nilsson avslsutade det hela med en andakt. Kära hustrun och jag var bland de som frossade med alla de andra i både soppa och sång. Detta om dagen som varit.

Jag skall också lämna facit på de dialektord som jag hade i bloggen häromdagen:

Spelahacka= narighet. När man tex varit i kallt vatten med händerna och därför blivit narig.

Nagelkäl = när man fryser om fingertopparna så det gör onte då har man nagelkäl.

Sekasamt = Långdraget eller söligt långdraget

Rännskita = Diarre.

Bröstgötta = Bröstkarameller.

Dri gvit = Bländande vitt.

Sevlet = Långsam.

Spellkum = Spillkum en sortsskål.

N´bögel = En buckla N´varbögel = Varböld.

Marnömt = Angeläget.