Ett hundliv.

En bekant till mig hade  alltid sällskap av en hund som varit hans kompis ända sedan den var valp. Han hade till och med a varit behjälplig när han kom till världen. Han blev fjorton år och fjorton dagar gammal. När han av ålderssjäl inte orkade leva längre var det med sorg och smärta han tog avsked av sin forne vän och jaktkamrat.

Händelsen gjorde så starkt intryck på mig att jag skrivit en lite dikt till antons minne Så hör lyder den.

Ode till en kär vän

Åtta syskon hade jag

när jag föddes en gång för länge sen

När vi skingrades en vacker dag

blev jag kvar för jag var liten och klen.

Som ung var jag ivrig och yster

att fostra mig var inte lätt

Jag gör ju vad än mig lyster

och anser att jag alltid har rätt.

Anton var det namn som jag bar

genom hela mitt verksamma liv

I jakt och som sällskap var jag alltid klar

att  ta många villiga kliv.

Med åren blev jag allt strävare

jag rörde mig långsamt och tungt

Min livscirkel blev allt snävare

jag var tvingad att ta det lugnt

En dag var det slut med min levnad

min kraft och mitt liv fanns ej mer

Nu jag betraktar med trevnad

den vila som hundhimlen ger.