Handlare i bondesamhället.

I det gamal agrara samhället som växte fram under 1800-talet var självhushållning en grundförutsättning. På den egna gården producerade man i stort sett allt man behövde för livets nödtorft. Lite, så kallade stapelvaror som salt och kryddor m.m var man nödgad att köpa in. För att tillfredsställa detta och innan fasta affärer kommit till. var det ofta någon person i varje by som hade den uppgiften. Vad jag har fått mig berättat var det Nils-Erik Johansson, min farmors far, som skötte den sysslan i Långviksmon med omnejd. Han var född på 1840-talet och etablerade sig som jordbrukare i bygden omkring 1860-70.  Det sägs att han i en särskilt bod på gården hade ett lager av olika varor som han sålde till bygdens folk. Innan järnvägen kom till var det att göra handelsresor ner till Örnsköldsvik för att införskaffa dessa nödvändigheter. Under sommaren med häst och vagn på knaggliga kärrvägar. Under vintern med släde på obanade forvägar. Det var först en bit in i det förra seklet som fasta affärer etablerade sig i vårt område. När järnvägen anlades på 1890-talet blev det så mycket lättare att få dessa stapelvaror levererade. Man kunde också lätt över en dag besöka Örnsköldsvik för beställning och inköp. I och med att folket fick det bättre ställt ökade också efterfrågan på olika varor vilket gjorde det nödvändigt att ha en mer etablerad affärsverksamhet.

Nu i dag finns det som bekant en uppsjö av olika affärsverksamheter till hugade spekulanters stora förnöjelse. Detta både på gott och ont.