Ur minnets analer.

Med underrubriken ”skaparglädje”. Min bor Gunnar var bara ett år yngre än mej och när vi växte upp i gamla Långviksamon en gång tiden vara vi alltid tillsammans. Alltid hade vi någit projekt på gång.

Av en pensionerad banvakt hade vi förvärvat en gammal bensinmotor som  han haft monterad på sin dressin. Det var en encylindrig grej med liggande cylinder. När vi övertog den vara den i rätt uselt skick. Bland annat var det ingen tändning som fungerade varför den inte gick att starta. Problemet löste vi genom att på en skrothandel i Örnsköldsvik köpa  en separat tändanordning, som vi monterade till motorn medelst kedjedrift. Motorn hade vi mycken nytta av. Bland annat konstruerade vi ett trehjuligt fordon där den  genom en sinnrik trasmissionskonstrukton drev hala vidundret framåt. Den fungerade utmårkt som vårt transortfordon under en lycklig somma i barndomen

Det är nu jag kommer till skaparglädjen. Det var nämligen så att pastor Hellström i missionsförsamlingen passerade förbi när vi var som bäst i färd med vårt konstruktionsarbete. När han i predikan någon söndag efteråt skulle ge ett exempel på skapandets glädje nämde han de små knattingarna Lundbergs strävan  att förfärdiga ett fungerande fordon för persontransport. Det var förstås ine jämförbart med Guds skaparglädje med något åt det hållet i alla fall

När det sen blev vinter monterade vi motorn på en sparkstöting och fixade på så sätt en kommunikationsmöjlighet även under den kalla årstiden.

Sen monterade vi den unika kraftkällan på vår roddbåt med påföljd att vi höll på att dränka oss. Men det är en annan historia som jag kanske berättar någon annan gång.