Televisionens toksatsning.

Nu har melodifestivalen, eller  MELLO som det också kallas, valsat färdigt i kanalerna. Efter vad jag blivit underrättad om så var det den förhandstippade Sanna Nielsen som vann spektaklet. Men vad jag kan förstå var det inte stor marginal till tvåan. Så nu är det avgjort.

Första skall jag erkänna att jag inte varit särdeles intresserad av schlagertävlandet varför jag inte är så väldans införsatt i alla turer som lett fram till det slutliga avgörandet. Därför  har jag inte mandat att avgöra om rätt eller fel låt vann. Men nu är det som det är och så får det bli.

Vad jag däremot möjligen kan ha åsikt om det är det vettiga i att Sveriges television bränner större delen av sin årsbudget på ett sådant företag som MELLON. Denna toksatsning innebär att nu framöver blir det enbart lågbudgetprogram av det torftigaste slaget. Gamla programinslag som de inhandlat billigt av våra grannar. Och i sommar blir det än värre. Då har de på sin höjd en eller två anställda som letar fram repris efter repris sätter dessa i en bandspelare och kör kör kör. Till tittarnas ständiga förtvivlan. Tursamt nog är undertecknad inte någon inbiten TV-tittare varför jag slipper nog lindrigt undan. Värre är det för alla ensamma existenser som bygger hela sin tillvaro omkring dumburken. Det är ju så i vissa fall att man måste först läsa TV-programmet innan man ens vågar  ringa ett telefonsamtal.  Att besöka dem är i det närmaste omöjligt eftersom det i princip alltid krockar med något program de inte vill undvara.

Sist vill jag skynda mig att säga att jag alltid respekterar alla de av mina bloggdiggare, och andra, som med intresse gränsande till extas följt alla programmen och således är inne i spelet. Även om melodierna och inslagen inte var särdeles anpassade till en åttiplussares musiksmak bör man av ren artighet låta det vara okej. Uvecklingen går nämligen i en viss riktning vare sig man vill eller inte oavsett om man diggar det eller inte. Man lever i nuet och inte i forntiden.

Ha ett gott liv!