En köldknäpp

Vinterkylan har slagit till även här på Tallbacken. Cirka 17-19 grader minus varje dag. Det innebär att den vedeldade anläggningen får göra sitt för att hålla varmt inomhus. Men det är inga problem att hålla ”govärmen” Det märks att det förbrukas mera ved när det är så här kallt än när det är plusgrader. Nu är det värdefullt att ha ett väl tilltaget förråd av ved.

I övrigt händer det rätt lite på Tallbacken en sådan här dag. Lite bokläsning i emellanåt. I morgon skall jag till Bilprovnngen med nin bil, få de hur det går.

Någonting meningsfullt.

Något meningsfullt är livet

Om man ser det som det är

I vår panna står det skrivet

mer om tidens små besvär.

Vi på denna jorden vanka

Tillsammans i en väldig flock

Ingen kan den ene klanka

att ha sliten överrock.

Därför är vi helt unika

galna lite här och var

Endast för det sanna vika

och för den som inget har.

Så kan tiden sammanfalla

med det som snett och krångligt är

Och till sist man kan det kalla

allt som allt en kort chimär.

En  vanlig söndag.

Ett gudstjänstbesök i Missionskyrkan på förmiddagen. Efter det har vi bara slöat och slappat. En riktig vilodag således. I morgon skall jag vara igång rätt tidigt eftersom jag skall vara på servis med min Volvo i Övik redan klockan 7. En genomgång av bilen inför ett besök på bilprovningen. Det kan onekligen vara av värde för framtida funktionalitet att gå igenom och åtgärda eventuella brister. Det är inte särdeles billigt med ett verkstadsbesök men det är heller inte så kul att köra omkring med en bil behäftad med diverse skavanker.

Således skriver jag ”på återseende” och önskar alla mina kära bloggdiggare en skön vistelse i det kyliga vädret.

Hejdå

Bilder av min ljusstake.

Sätter in några milder  av det jag åstadkom häromdagen. Det är völ inget mästerverk att detaljgranska men  man skall ju se till helhetern.

Håll till godo.

Luffarslöjd

I dag har jag gett mig in i ett alldeles nytt gebit. Jag har nämligen tillverkat så kallad ”luffarslöjd”.  Det med anledning av att jag är deltagare i en studiegrupp som just ägnar sig åt sådant hantverk.

Jag har således endast med hjälp av diverse tänger och tråd av olika grovlek tillverkat en alldeles förtjusande ljusstake. (tycker jag själv). Jag kommer troligen att efter att antal övningstillfällen bli en riktigt duktig hantverkare. Vår handledare Eva af Klinteberg har utövat hantverket att antal år så hon kan troligen vägleda oss till oanade färdigheter.

Nu är det väl troligen så att undertecknad åldring inte blir någon luffare medelst den nya färdigheten. Jag tror heller inte att hopsnodda trådalster kommer att i någon större utsträckning bidra till min försörjning. Men eftersom jag är en god förespråkare för livslångt lärande kan den nya kunskapen starkt bidra till min mentala hälsa.

Modo torskade nmot Linköping i kväll med 8-2-förlust, vilket föranleder mig till följande drapa:

En MODO-flopp

satte hastigt stopp

för ett litet hopp

om ett spikrakt lopp

utan ett dropp

till tabellens topp

Att förlora med 8-2

mot Linköpings grå

kan ingen förstå

som helt litat på

att MODO skulle dem slå

och segrande stå

Ur minnenas arkiv. (del 1)

Min farmors far hette Nils-Erik Johansson och var född 1847 i Långviken. Han var en av ”Motorpara” som tillsammans med sina släktingar förvärvade var sitt torp på Mon under 1870-talet. Genom ytterligare förvärv kom han att behärska det torp som låg längst söderut på Långviksmon. I torpet ingick all skogsmark ned till Mattarbodumsgränsen. Därmed behärskade han stora arealer skog- och jorsbruksmark.

Hans boningshus var beläget mitt i byn på den tomt som Jollenhuset sedan byggdes på. Det är det hus som Åke Söderlind på senare år flyttade till Svedjeudden. Förutom att han drev jordbruket ägnade han sig också åt köpenskap. I en byggnad på gården drev han lanthandel som på den tiden var en lönsam affär. Som affärsman var han synnerligen hjärtlös och höll strikt på sina rättigheter. Han drog sig inte för att pantsätta någon fattig torpares enda mjölkko för någon liten sketen skuld. Eller skomakarens enda skomakarmaskin. Den som fattigstackaren var helt beroende av för att kunna försörja sin stora familj.

Att jag har klara minnebilder från den tiden beror på att min mamma kom till Nils-Eriks hem redan som tioåring för att tjäna som ”lillpiga”. Då var det 19-nde seklet bara några år ungt. Där bodde hon och verkade ända till dess hon gifte sig med sin Esra strax före jul 1926.
Eftersom mamma Signe var en sagolik berättare tecknade hon hon de mest fascinerande bilder från Långviksmon under nittonhundratalet första hälft. Den bild hon tecknade  av sin morbror var av en rättskaffens man men inte särdeles generös. Han var reslig till växten och utrustad med en verklig tordönssstämma. Hon berättade att en gång att när hans fru var nere på åkern och han saknade mjölk till den ”kallgröt” han skulle äta, ställde han sig på förstubron och ropande: ”MAMME, HA DU NÅN GRÖTVÄT”. Det berättdes sedan att de hade hört hans högljudda förfrågan på andra sidan Storsjön.

Nils-Erik var som sagt morbror till mamma Signe och hon berättade att det inte vara några ”sötebrödsdagar” för den unga flickan. Redan tidig morgon gick hon till lagårn och mjölkade ensam de  tiotals korna utan att först ha fått någon frukost. Men lillpigan kompenserade detta genom att dricka stora mängder av den spenvarma mjölken. På det viset orkade hon med att både arbeta och växa.

För att inte trötta ut er delar jag upp skildrinen i avsnitt

Hej för i kväll.

Bilder från en vinter som mest liknar vår

I dag har jag varit ute i omgivningen  med kameran med mig för att dokumentera den konstiga vinter som vi har just nu. Omgivningen består mest av is och vatten i stället för djupa drivor av snö. Jag gluttade lite på långtidsprognosen och den innehåller mycket obetydligt snöfall. Det är inte lätt att ta bra bilder eftersom det är svårt att få fram den rätta kontrasten, men ni får väl en liten hum om hur det ser ut.

Bilden visar hur det ser ut på vår gårdsplan.

Kring postlådorna r det bar vatten och is.

Isigt även på skogspromenaden.

Nere på samhället är det isbanor lite varstans.

Is, is, is,,

En dag då (nästan) ingenting hände.

Nu när helgfirandet är slut går livet här på Tallbacken i jämna lunken. Jag har inte företagit mig något särskilt annat än hållit fyr i värmepannan för ”Govärmens skull”. Var ner till Göte och Britta Levander en stund på eftermiddagen och pratade bort några timmar. Det är nyttig terapi både för dem och för mig. Jag tycker det är skönt och avkopplande när man bara får rå sig själv. Jag har ju några ”projekt” som liger och vilar som jag väl skall ta itu med så småningom. Om det inte blir alltför mcyket snö så man kan ta bilen upp till Hemsjön finns det alltid arbete att utföra i fritidshuset. Blir det gynnsamt har jag också lite vedhuggning på gång även om jag i nuläget har ett tillfredsställande stort vedlager. Min Volvo har också lite småfel som skall åtgärdas innan det är dags för det årliga besöket hos bilprovningen.

Vad vädret beträffar har de nu aviserat ett antal dagar med minusgrader så vintern kommer väl att så småningom hitta sin normala form. Jag skulle förmoda att vi så småningom har en  hel del snö att vänta också.

Det var tämligen meninglösa rader  för ambitiösa ”Bloggdiggare” men något litet är alltid något litet.