Ur minnenas arkiv. (del 1)

Min farmors far hette Nils-Erik Johansson och var född 1847 i Långviken. Han var en av ”Motorpara” som tillsammans med sina släktingar förvärvade var sitt torp på Mon under 1870-talet. Genom ytterligare förvärv kom han att behärska det torp som låg längst söderut på Långviksmon. I torpet ingick all skogsmark ned till Mattarbodumsgränsen. Därmed behärskade han stora arealer skog- och jorsbruksmark.

Hans boningshus var beläget mitt i byn på den tomt som Jollenhuset sedan byggdes på. Det är det hus som Åke Söderlind på senare år flyttade till Svedjeudden. Förutom att han drev jordbruket ägnade han sig också åt köpenskap. I en byggnad på gården drev han lanthandel som på den tiden var en lönsam affär. Som affärsman var han synnerligen hjärtlös och höll strikt på sina rättigheter. Han drog sig inte för att pantsätta någon fattig torpares enda mjölkko för någon liten sketen skuld. Eller skomakarens enda skomakarmaskin. Den som fattigstackaren var helt beroende av för att kunna försörja sin stora familj.

Att jag har klara minnebilder från den tiden beror på att min mamma kom till Nils-Eriks hem redan som tioåring för att tjäna som ”lillpiga”. Då var det 19-nde seklet bara några år ungt. Där bodde hon och verkade ända till dess hon gifte sig med sin Esra strax före jul 1926.
Eftersom mamma Signe var en sagolik berättare tecknade hon hon de mest fascinerande bilder från Långviksmon under nittonhundratalet första hälft. Den bild hon tecknade  av sin morbror var av en rättskaffens man men inte särdeles generös. Han var reslig till växten och utrustad med en verklig tordönssstämma. Hon berättade att en gång att när hans fru var nere på åkern och han saknade mjölk till den ”kallgröt” han skulle äta, ställde han sig på förstubron och ropande: ”MAMME, HA DU NÅN GRÖTVÄT”. Det berättdes sedan att de hade hört hans högljudda förfrågan på andra sidan Storsjön.

Nils-Erik var som sagt morbror till mamma Signe och hon berättade att det inte vara några ”sötebrödsdagar” för den unga flickan. Redan tidig morgon gick hon till lagårn och mjölkade ensam de  tiotals korna utan att först ha fått någon frukost. Men lillpigan kompenserade detta genom att dricka stora mängder av den spenvarma mjölken. På det viset orkade hon med att både arbeta och växa.

För att inte trötta ut er delar jag upp skildrinen i avsnitt

Hej för i kväll.