Att samla ord.

Att samla ord är en rätt intressant sysselsättning. Med rätt ordkombination kan det i bästa fall bli något meningsfullt. Staplar man då meningar på varandra kan det möjligen bli ett antal mer eller mindre faktaspäckade satser som kan bli till nytta för någon. Om man då till äventyrs satsar för fullt med dessa satser och gör en fullvärdig insats då och då kan det förhoppningsvis bli stoff till ett memorandum som i sin tur styr över både det ena och det andra. För att åstadkomma detta triviala tankemönster måsta man således bringa något väsentligt till sin apromaxitiva fullbordan. Kan man då inte inte förmedla något meiningsfullt till den helt urlakade meddelandemottagaren är man samtidigt ur stånd att bringa detta meningsmönster till sin fullbordan. Det blir följaktligen något ofullbordat. Ungefär som ett foster som i sjunde månaden sparkar än hit och än dit utan att därvid kunna åstadkomma något som av en helt oförstående kan batraktas som en altroism för yttervärlden. Att vänta på att detta utomordetnligt meningslösa ordbajseri skall tillföra läsaren något som kliar honom i ryggen är som att försöka veva igång en gammal T-Ford som inte har en droppe bensin i tanken. Men det fina i kråksången är att jag nu har åstadkommit en blogg som av alla positivt inriktade bloggdiggare kan läsas med viss behållning men ändå icke.

Tack för i dag och gonatt.

Kyligare.

De senaste dagarna har vi känt av lite kyligare väder här på Tallbacken. I kväll är det för närvarande ca 9 minusgrader. Det innebär att det kan frysa till lite ordentligt. Nu tycker jag att det bara är en fördel att det blir lite ordentligt frostigt innan snön kommer. En ordentlig kärnis på sjöar och vattendrag och nyttan av detta, har jag skrivit om tidigare. Men man vet aldrig det kan bli blidväder igen innan det blir riktig vinter.

Inomhus hr vi det varmt och skönt så därför lider vi ingen nöd. Naturligtvis har jag i kväll följt MODO-matchen mot Vaxjö-Lakers. MODO ledde med 1-0 ända till att det var knappt 3 minuter kvar då motståndarna kunde kvittera. Matchen gick till straffläggning vilken MODO kunde vinna efter stor dramatik.

Med dessa korta meddelanden är det kanske dags att avsluta bloggen (och dagen). Kan hända blir det ett litet ode till vintern.

När snö och is och kyla existerar

som jag högt och kärligt estimerar.

Då är läget som det ska

Jag något frostigt läge registrerar

ej  jag minusgrader negligerar

ty ibland  kan de va mycket bra.

Sammanfattningsvis jag konstaterar

att minusgrader verkligt selekterar

den värme som ej finns.

Jag hurrar och jag saluterar

att ingenting man saboterar

av det  som en gång återvinns.

Det väder SMHI vidimerar

och som YR separerar

är alltså rätt och gott

För om jag makter mobliserar

och för Nimrod kandiderar

det rått det väder som det alltid rått.

VM spelas utan Sveriges medverkan?

Det går trögt för Sverige i returmötet mot Portugal. Det har just nu spelats 45 minuter och det är fortfarande 0-0. Allt eftersom tiden går minskar naturligtvis deras chanser att göra de två målen som erfordras. Det verkar som Portugal lite grann spelar på resultatet från förra matchen.

Det kan också ifrågasättas om det Svenska landslaget har något att göra i VM-slutspelet. Man kan inte enbart lita till en enda spelare utan man måste se till hela lagets prestation. Nåja, i skrivande stund är det en halvlek kvar och hoppet är ju det sista som överger oss.

På Tallbacken går livet vidare. Blåsten som ställt till oreda på en del platser har i alla fall avtagit och det är tämligen lugnt. Morgondagen har de aviserat lite soligare väder, även om det möjligen kommar att bli kallare. Personligen tycker jag att det är bra om det skulle frysa till lite grann så det blir hållbar kärnis på sjöarna och vattendrgen. Eftersom jag skall försöka fhugga en gran till Missionskyrkan är det i det fallet bra om det kommer lite frost.

Lägger alltså in den här bloggen i pausen mellan första och andra halvlek i förhoppning om att det skall ordna sig med VM-deltagande.

Ofärlen.

Jag har börjat med att lista upp ”nyord” i björnamåle. Nya ord fast de är gamla. Sådana ord som inte ännu finns i någon ordlista.  Med utgångspunkt från dessa ord har jag skrivit en liten dikt om ett livsöde. Ni alla kära bloggdiggare är de första som får ta del av detta nya hugskott från en ålderstigen hjärna under en nästan kalrakad huvudsvål. Håll till godo.

Marja

Na Marja va ofärlen. Hon va född vän klompfot

Doktorn sa att dä vant na myttje å göra att´e

Sä´na Marja himpe på vän dän fotn

Å jorle sä gött hon könne.

Iblann gorle ne sä ont tin dän fotn

sä hon schardes då hon geck.

Dä va ini nordens bänglet på blåis´n

hon sätte säg på aschele flere ganger.

Men hon var´n baddar dell å kön mjalke,

fast hon gatt ha erne berne däri möckerömme.

Men, gösse kär, han vort gift å

å feck´en rakt reckorderlenen kär.

Å, båna feck dam, en langen ra,

ingen å dam va lytt. Granna onga.

En å damm vorte en jämarns skickli läkar

å spealist på klompföttern. Han årna dell dam han.

Sä man kan säg att´a Marja varn missionär

å sarn hennas en visionär.

Söndagkväll på Tallbacken.

Det har varit en blåsig söndag i våra landamären. Ändå har vi sluppit lindrigt undan i förhållande till en del andra bygder.  I det inre av Norrland har det rapporterats om, en del förödelse. Här har vi kommit undan med en del strömavbrott. Under söndagseftermiddagen var vi utan el under cirka tre timmar. Dessbättre är vi här på Tallbacken, väl rustade för sådana situationer. Värmesystemet fungerar även utan el så behöver inte vara rädd fär att det blir låg rumstemperatur. Så har vi rustat oss med ett gasolkök som vi använder vid krisartade tillfällen. Så vi lagade till spagetti och köttfärssås med hjälp av detta. När vi så satt och njöt av den rätten kom elströmmen tillbaka. Belysning fixas med levande ljus och strömsnåla batteridrivna  LED-lampor.

Det är ändå en västanfläkt i förhållande till den orkanartade katastrof som drabbade Fillipinerna. Av rapporter att döma är det ett eländes elände utan like. Jag hörde talas om någon ö ute i havet där allting sopades rent i den hårda vinden. Människor, djur och byggnader. Allt  sveptes bort och det fanns inte någonting kvar. Endast en öde landmassa. Det fordras en humaitär insats som inte har sin like någonstans. Ett tåligt folk har prövats till bristningsgränsen och att resa sig ur spillrorna fordrar både mod och tålamod.

Så ligger åter en vecka framför. Det verkar vara en vecka utan alltför många schemalagda ”måsten”. Det känns ändå skönt att som pensionär att bara få ta dagen som den kommer. Någon svårighet att fylla tiden är det med största sannolikhet inte. Det finns alltid sysselsättning för aktiva åldringar.

Med det önskar jag er alla en god framtid.

PS. När jag skulle lägga in bloggen blev det åter elavbrott och tappade därmed kontakten med internet. Som tur blev det endast ett kortare avbrott. Efter lite krångel har jag åter kontakt med sändamasten. Så! välbekomme.

Ett barndomsminne.

Under min barndom var det alltid brukligt att kreaturen betade på skogen under sommaren. Då hade man korna i sommarlagårn som var placerad så att det var lätt att släppa ut djuren direkt till skogs. Det var naturligtvis ett enkelt sätt att få foder till djuren under sommaren. Man nyttjade alltså den växtlighet som marken bjöd på. Om det var särdeles lönsamt kan man ifrågasätta eftersom det ofta var magra marker och det gick åt rätt mycken energi för de sträckor de vandrade varje dag. Därför var det alltid aktuellt med att stödutfodra dem

Framåt sensommarn och hösten då det blev svamptider livnärde sig djuren i stort sett på svampdieten. Det innebar i sin tur att de inte var så benägna att återvända hem när kvällen kom.

Jag minns då att när det blev den tid när det var mjölkdags var frågan ofta om de skulle komma hem i tid. Då fick man ofta uppmaningen som löd:  ”Gå upp på Bäckmyrbacken å hör ätter öm kossern ä på hemväg. Bäckmyrbacken var en liten höjd någon kilometer in i skogen där man kunde höra koskällorna på långt håll. Då följde man ljudet och fann koskocken kanske en bit upp mot Brattlia. Då var uppgiften att mana på dem så att de begrep att de skulle skynda sig hem för att bli mjölkade. Det hände också nåon enstaka gång att de stannade kvar över natten.  Då hettte det: ”att korna låg borte”

Det var mycket lugnare när man kunde ta in dem på höstbetet när återväxten på åkrarna hade vuxit till sig. Då gick de tjudrade vid en rätt lång kedja. Då var det bara att ta in dem när det var dgs för mjölkningen.

Andra tider, andrta seder. Nu är det datastyrda robotar som sköter hela proceduren.

Rapport från Hockeyyran.

Det var ett ålderstiget gäng ungdomar som i går möttes i Fjällräven Center för att gemensamt bågå den beramade Hockeyyran. Om ni tänker er att de allra flesta var över 80 och med allt vad det innebär av komplikationer kan man ju bara spekulera om utgängen. Men det fungerade alldeles utmärkt. Vi blev väl omhändertagna med egen loge där tidningen  bjöd på förtäring med kaffe eller the med tilltugg.

Det var naturligtvis matchen som rönte det största intresset. MODO mot Brynäs. Till en början var det i stort sett spel mot ett mål. Modoiterna surrade som bålgetingar kring Brynäsmålet men lyckades dessvärrre inte att få puckuslingen in i kassen. I stället kontrade Brynäs och sköt in 1-0 till Gävlelaget. Snopet, snopet. Innan första perioden var slut lyckade dock våra rödklädda lirare kvittera till 1-1.

I andra perioden slog hemmalaget till på allvar och lyckades vinna den med 3-0 vilket innebar att det stod 4-1 inför sista. Ungtupparna i MODO gjorde 5-1 en bit in i tredje och även om Brynäs reducerade till 5-2 var det inte något tvivel om vem som behärskade matchen.

Det var en trevlig samvaro med alla dess gamla MODO-iter eftersom vi i stort sett var jämngamla. Vi skojade och sa att MODO inte behöver bygga något särskilt hocxkeymuseum, det är bara  att ställa ut dessa gamlingar så är det museum nog.

Tack Tidningen 7 för ett trevligt arrangamang.

Gluttar lite på fotbollsmakchen mot Portugal och i skrivande stun står det fortfarande 0-0.

Kalendarium.

Tiden mäts alltid  i dagar och år

oavsett vad som i kalendern står

den tid vi själv konstruerat.

Om även den djärvaste tanke mig slår

att vi med tiden platt intet förmår

är detta ändå accepterat.

Så svävar vi med i en virvlande dans

med  tankar som kommer från ingenstans

i tidens kongregationer.

Även med sinnlig och fin differans

kan tillvaron berövas konkret tolerans

med måttliga komplikationer

Så har vi stängt in oss i krångliga seder

och irrat i tidens vingliga leder

med många små konklusioner.

Ångest och smärta det stundom bereder

att årens och tidens dodekaeder

ger inga som helst reaktioner

Därför tar vi allt med knusende ro

och låter det under fötterna gro

helt utan några sanktioner.

Ty vad som sedan på oss kan bero

är att vi envist hävdar vår tro

på livets och tidens passioner