Blogg 130903. Trettitalets skolform.

Dagens blogg kommer att domineras av gamla skolminnen. Om den då blir så pass intressnt att det är värt att fortsätta läsa den får ni själva avgöra. Annars slutar ni läsande här och sysslar med någonting annat.

Som jag nämde förut lotsade jag Kärahustrun till hälsovårdscentralen i Husum i går, måndag. När jag satt där i väntsalen råkade jag på en av mina forna klasskamrater och vi började samspråka. Det var naturligt att samtalet rörde sig om den gamla goda tiden då vi tillsammans vandrade lärdomens väg i Hemlings allmänna läroverk. Det var på nittonhundratrettitalet. Vi började som baptister i Betelkapellet (det som idag är ett ruckel) under Karin Sjödins resoluta ledning. Vilken uppfattning hon hade om vuxendopet framgick inte av hennes förkunnelse men vi lärde oss i alla fall någorlunda hyfsning och fick av henne stora A i uppförande.

Efter två år som baptiser hamnade vi under Jenny Selanders värmande hönsvingar. Hon var med i Bibeltrogna vänner och övertygade oss under Krilektionerna hur viktigt det var med den rätta läran och den rätta bibelkunskapen. Ytterligare en rolig grej med henne mindes vi väldigt väl. Det var att hon hade dubbla glasögon. När hon inte såg tillräckligt bra med ett par på näsan så satte hon dit ytterligare ett utanpå det andra. Det var rätt ofta hon uppträdde med dubbelgogels. Fördelen med arrangemanget var att hon under den tiden var helt svskärmad från omgivningen. Under sådana perioder kunde vi kasta papperstussar på varandra helt ostört. Hon var så hjärtinnerligt snäll och godhjärtad och en mörkhårig charmig Lundbergare kunde linda henne omkring sitt lillfinger hur lätt som helst. Om man inte var motiverad för någon lektion hade hon alltid något befriande städjobb i beredskap. Erik och jag tillbringade många lektinostimmar uppe på vinden med att läsa gamla Lyckoslanten, dvs. ”städa”.

Efter ytterligare två stimulerande år som anhängare av Bibeltrogna vänner blev vi Missionsförbundare, dvs vi hamnade i missionshuset under Bror Noeens handfasta ledning. Han uppträdde inte särdeles kristligt enär den kunskap han inte kunde pränta i oss på naturlig väg den slog han in. Det allra minsta stammande under läxförhören kunde allt som oftast rendera i en, och ibland två, rungande örfilar. Hans kraftiga handslag lämnade vackert röda märken på sidan av det huvud han för någon minut sedan ansett vara fyllt med alltför bristfällig kunskap. Att  en del av våra klasskamrater överlevde den ständiga misshandeln kan vi än i dag inte förstå.

Vi konstaterade också att det inte är så många av våra forna kamrater kvar i  livet. Av 25 elever från början är vi nu bara några fler än en handfull kvar. Dessutom är några av dem intagna  i ”särskilt boende” och fyllda av diverse krämpor som betydligt försämrar deras livskvalitet. Vi skildes åt med en önskan om många år av gyllene framtid. Tro vi ja!!