Mission.

Idag hade jag förmånen att vara en del av teamet som skötte andakten på vårt äldreboende Björnaborg. Det är numera ett väl sammansvetsat gäng som under en god halvtimme ger vårdtagarna en gnutta mental stimulans och förströelse, men också ett ord på vägen.

I samband med detta är jag mån om att komma i kontakt med så många av åldringarna som möjligt. Alltid brukar jag då ställa frågan om hur de trivs med personalen och sitt boende. Det gängse svaret på den frågan mynnar nästan alltid ut i superlativer där de hyllar sina vårdare närmast som änglar. Det är samtidigt ett bevis på att vården av de äldre fungerar på markplanet och att personalen gör  sitt allra yttersta för att alla skall trivas. Samtidigt kan jag tänka mig att det många gånger är ett ytterst tålmodskrävande arbete de utför.

Jag anser därför att de politiker som har att bestämma i äldreomsorgen måste fatta sådana beslut att personalen får känna stimuans och uppmuntran i sitt yrkesutövande. Jag tror att med rätt små medel kan man agera så att vårdarna känner sig värdefulla. De är ju bara människor de också´och kan ibland känna frustration och uppgivenhet i en trängd situation. På varje äldreboende, på varje arbetsplats, borde det därför finnas någon person med förmågan att genom medmänsklighet och empati  utveckla en anda av samhörighet.

Det kanske inte är någon lätt uppgift i en skuldsatt kommun vars eviga evangelium är ständiga besparingsåtgärder. Men jag tror ändå att en trivsam arbetsplats, där människor känner sig behövda, är grunden för att omsorgen skall fungera.

Håller ni inte med?