Han vä synåla.

För i tin då vare int nanting söm kalles tandstatus. Endera feck man fara å sätt in löstännern ellar sä fecke vara. Iblann ramele tännern bort utå säg sjalv ella sä täjä man n´hovtang å drog bort dam.

Nu vare sä att då jäg van lillpajk sä varen kär söm hadde tappe alle tännern uom en söm såt däri överkäken mitt fram. Dä van envetn tann sömm hadde trotsa alle prövninger å bestämt säg för å vara kvär. N´dänn tanna kalle vä för ”synåla. Allmänt kalle ven´dann kärn för symaskin, ja dam sön hadde mer fantasi dam kallen för ”Singer”. Sämst vare då han skull tögge spisbröe. Då gatt´n blattne opp e dänn kakkern innan han skull tögg dam. Av den anledninga sä levdn mest på välingen. Välingen pa mararn, välingen mitt pa dan å välingen pa kväln. Nan gang können äta nan grötski, särskilt då dä va kallgröt´n vä serapen pa. Han vorte brano tjock tan dann välingdietn sä dell sist sä kännen nätt å jämt ta säg utanför knutn då han skull pisse, ja kaste vattne då. Då han va ute sä åkt pån lättviktar söm dam hadde förstärkt ramen pa. Han kårle mäst pa ettan. Mamma harns sköttn nästan hele live söm e späbån för hon levd dells hon va hönnereett.

Men könnstet nog sä fecken leva dells han dog han å.