Kropp, själ och ande.

Som jag berättade i en blogg för några dagar sedan var jag tillsammans med Torben Johansson på äldreboendet och sjukhemmet Björnaborg. Tidigare har jag faktiskt haft en viss rädsla för ungänget med de som vårdas där. Numera har jag i viss mån övervunnit den rädslan och tycker det är viktigt att göra en insats för att de skall få en gnutta mental stimulans.

Ändå kan man inte undgå att beröras av mötet med dessa medvandrare på livets väg.  Det är ibland tråkigt att se hur brant utförsbacken är för en del. Någon som jag bara för en kort tid sedan förde ett stimulerande och roligt samtal med är nu inte ens kontaktbar.  Andra visar tydliga tecken på en likartad utveckling. Vad är det som gör att en del tacklar av så fort är den förtvivlans tanke som far genom mitt huvud. Det är svårt att förlika sig med ett sådant skeende.

Jag har den fasta övertygelsen om att personalen på dessa boenden gör sitt allra yttersta för att åldringarna skall få en så bra livskvalitet sonm  är möjligt. De allra flresta har en ambition och arbetsvilja att göra sitt allra yttersta för att de skall få så bra vård det bara går. Tyvärr är det väl så att den mesta tiden går åt att hålla den fysiska mekanismen någorlunda intakt. Den dimension som utgör själ och ande kommer i de flesta fall i andra eller tredje hand. Den sociala samvaron hinner man inte ens ägna en tanke åt. Men visst är det tråkigt när anden och själen tynar bort och dör medan kroppen fortfarande är vid liv.

Själv tackar jag Gud för varje dag som jag får fungera till hela männsikan och kanske författa ytterligare något blogginlägg som både  roar och stimulerar alla mina kära bloggdiggare.