Flygrminnen.

På uppmaning av en av mina fina grannar kommer jag av och till på min blogg berätta om min korta men innehållsrika karriär som flygare. Genom den kontakt vi hade med bensinförsäljning för BP kom jag i kontakt med min gode vän Kalle Elving. Han var då försäljningscjef för BP i Örnsköldsvik men också ordförande för flygklubben Nolaskogs. Då han nämnde om att de var i färd med att anordna en utbildning för civilflygare. Av Kalle fick jag erbjudande att delta. De hade avtalat med en privat flyglärare som skulle kunna använda klubbens flygplan, ett fyrsitsigt engelskt plan av typen Auster. Det var ett högvingat plan med sporrhjulslandning. (Huvudhjulen framtill på planet och ett mindre sporrhjul i planets akter.) Motorn var en fyrcylindrig Gipsi Major med hängande cylindrar vilket innebar att motorn var monterad ”uppochner” med vevaxxeln upptill. Anledningen till detta arrangemang var att minimera risken för att propellern i någon situation skulle beröra marken.

Man skulle tro att det var ett vansinigt och kostsamt projekt att ge sig in i en pilotutbildning. Efter den tidens mått var det kanske det men inte i nutidens. Det var stipulerat att man måste ha minst 30 flygtimmar inna man kunde godkännas. När utbildningen var över och man var godkänd, med certifikat på fickan kostade det 3.000 kronor. Numera kostar väl ett vanligt bilkörkort många gånger det tredubbla.

Huvudfält för flygskolan var Domsjöfältet, ett gräsfält ute vid Vårby utanför Örnsköldsvik. Vi hade vattentrnet i Gene som riktmärke för inflygningen. Dessutom bedrevs utbildningen rätt mycket från Nordmalingsfältet som på den tiden var inrikesflygfält. I ett senare skede i utbildningen hade man flygingar till så kallade ”främmande fält”. För sådana flygningar använde vi oss av Vindelnfältet, Lyckselefältet. Sundsvalls flygplats och någon gång över till Vasa i Finland.

Den första delen av utbildningen skedde naturligtvis med flyglärarens medverkan i så kallat ”dubbelkommando”. Initialt utgjordes den av start och landningsövningar. Upp en sväng och sedan ned för att landa, upp en sväng och sedan ned för att landa, upp en sväng och sedan ned för att landa osv osv. Och hela tiden bara följa med i spakarna till dess att man fick in förmågan. Allt eftersom fördes manövreringen av planet över ifrån läraren till eleven. Till dess att start och landning utfördes helt av eleven, givetvis under lärarens kontroll.

Det var en första etapp, som var mycket grundläggande . I någon kommande blogg tänker jag berätta vidare minnen från denna intressnta tid.

Mycke gamfalk

Som jag tidigare antytt i min blogg anordnar Ö-viks kommun så kallade träffpunkter, där  seniorer av alla åldrar får träffas och trivas med olika aktiviteter. De finns på ett stort antal orter runt om i kommunen. Här i Långviksmon har vi en sådan sammankomst där vi träffas var fjortonde dag i Missionskyrkan.

Någon gång emellanåt anordnar man en gemensam träff för alla som är engegerade i dessa. Så skedde det idag då vi bjöds på en resa till Örnsköldsvik (på egen bekostnad) med mat och underhållning i Pingstkyrkans festvåning. Det var mellan 200 till 250 äldringar som samlats vid festtillfället. KäraHustrun och jag var också med tillsammans med en del andra från Långviksmon. Det är ganska intressant att vara med i en sådan brokig skara seniorer. Det var allt ifrån de raskaste till de mest oraska. Tidvis var det rena ”rullstolsreiset” där man faktiskt tävlade om att vara sist.

Underhållningen sköttes av Christer Joald en trubadur och låtsångare av det mera proffesionella slaget. Åja, han gjorde en fullvärdig insats även om jag personligen tyckte att det var lite tamt emellanåt. Det är å andra sidan inte lätt att fängsla en så brokig skara åldringar. Det här är ju bara ett ytterst vagt antagande men jag tror att OLD-fejs skulle ha lyckats väl så bra med uppgiften (skryt?).

Jag har skrivit det förut så det blir en upprepning, Jag tror att det är mycket stimulerande för många seniorer att få bryta tristessen i ett åldrings- eller ensamboende och komm ut någon gång emellanåt. Det kan för många vara en anspänning och ibland svårt att komma till men oj va hälsosamt det är. En ros till alla medarbetare på de olika Träffpunkterna som arbetar oförtrutet med åldringars mentala stimulans. De gör en hedervärd insats. Arrangemanget var välorganiserat och det flöt fint hela dagen.

Väl hemkommen och naglad framför TV-n fick vi genom ”Uppdrag granskning” harmas över  det geschäft som Migrationsverket driver tillsammans med skrupelfria profitörer. Där  erbjuds oskyldiga och menlösa flyktingar klart otillfredsställande förhållanden vad gäller boende och uppehälle. Som kostar miljontals kronor. Men det är en annan kula.

Hejdå.

PS På grund av lite tjall med bredbandet kunde jag inte ladda ner detta i går kväll. Blir idag i stället eftersom det verka funka nu. DS.