En vacker vinterdag.

Några minusgrader och strälande solsken över ett snörikt vinterlandskap. Det inbjuder naturligtvis till en liten tur med skotern. Körde leden ner mot Långvattnet som var i toppenskick. Nu har det frusit till på isarna så vattensamlingarna ovanpå är genom frusna. Det innebär minimal risk föra tt köra fast med skotern i snösörja. Nu syns det definitivt att solens ljus och värme börjar inverka redigt på dagstemperaturen.

Så är det dags att summera dagen. En dag bland många på ”livsresan”. Det gör jag med:

Aftaböna.

Gud, du löva mäg i morse at du skull hjalpe mäg å bevara mäg önner dan.

Å de ha du gjort bra. Ja tyck ärlit sagt at du ha skött däg perfekt.

Då löva jäg at jäg sku göra na bra för däg i ställe.

Nanting söm liksöm skull vara i din stil.

Int vet jäg va du tyck öm dä, men ja ha fell gjort sä gött jäg kan.

Nu Gud, tänk ja gå å lägg mä å söva gött

Kan jäg möjligen be öm ditt beskydd, ella?

Sä bevara gumman min å jäg dells i maranbitti, ä du snäll.

Sä kan du väl i samma veva tänke på mina nära å kära,

Å alle mine vänner på Facebook. Öm du möjligen vet va de ä.

Ja vet ju att du ha mange människer du ska bevara, å liksöm bry däg öm.

(jäg vet, ta mäg sjutton, int hörr du hinn vä?)

sä ja ska int begär för mycke. Men tack ska du ha i alla fall!

Amen.

Den som gjort en resa.

Den som gjort en resa har någonting att berätta. Det är ett gammalt uttryck som äger en adekvat tillämpning i alla tider. Jag minns så väl ifrån min ungdom att det nu och då var sådana som gjort fantastiska resor och som uppträdde offentligt med sina reseskildringar. Ibland var de kombinerade med så kallade ”ljusbilder”. Svartvita bilder som de projicerade på en vit duk. Många mer eller mindre intressanta skildringar från fjärran orter. Ofta var det så att man höll missionstanken vid liv genom dessa kontakter. Från min barndom har jag också minnet av den första ”neger” som som besökte Långviksmon. Alldeles kol svart med ögonvitor som kontrasterde skarpt mot den svara hyn. Vi grabbar var kanske mest förvånade över att han var vit på händernas insidor.

Den grupp som reste till Letitia i södra Colombia för att bygga ”Långviksmonsskolan” har gjort helt fantastiska upplevelser Alla av dem som jag mött har ögon somstrålar av entusiasm inför minnet. Nu på söndag den 10 mars kl. 18.00 kommer de att vara i Miissionskyrkan i Långviksmon. I ett digert program som säkert räcker hela kvällen skall de på olika sätt med film och foto och beskrivning ge en genuin skildring av resan. Det är ett bra tillfälle för dig som deltagit i insamlingen att få en perfekt uppföljning av denna. Varje krona av insamligen har på något vis kommit barnen och undomarna i Letitia till ocerhörd nytta.

De som var med på resan har gjort en hedervärd insats som kommer att bli till räddning för barn och ungdomar i Amasonas för generationer framåt.

Om man lite grann tänker efter är vi alla stadd på resa. Livsresan. En del har avverkat bara en liten del av den, medan andra har hunnit en bra bit längre. För egen del har jag avverkat en god del av vägsträckan genom åtskilliga decennier. Alla har säkert gjort helt makalösa upplevelser på sin resa genom livet. Jag tycker det är viktigt att vi på ett eller annat sätt berättar om den resan. Att dela med sig av erfarenheterna till sina medresenärer bör vara angeläget för gammaöl som ung. Vi lever genom de minnen vi lämnar efter oss i form av ”livsresan”. En sak har vi alla gemensamt i det att inte en enda av oss har vetskap om tidpunkten för resana slut. Fördenskull är det helt nödvändigt att vi reser närvarande dvs lever i nuet. För en gammal bloggskrivare som jag kan resan vara avslutad när som helst eftersom jag för länge sen passerat bästföredatum och mitt färdtjänstkort är tämligen skrapat. Men jag tror att min ”färdledare” har gett mig en och annan bonuspoäng som berättigar till förlängd restid. Grattis grattis Jöran.

Old-sj

Det var ett litet decimerat OLD-fejs som gästade Sörgården pa Brdbyn i dag. Det var nämligen så att både Enar och Fredrik var sjuka. Enar har någon mystisk åkomma som gör att han ständigt går med feber. Vad som förorsakar febern har man hittils inte kunnat diagnostisera. Jag tycker att det definitivt inte är tillfredstsällande att en längre tid gå med feber i kroppen utan att det går att åtgärda. Fredrik har åkt på en gemmal hederlig svensk vinterinfluensa som också resulerat i feber för hans del. Nu är det så att han kom hem från kanrieholmarna på lördag så det kan hända att förkylningen är av mera global art.

Hur som helst var Sixten, Maj-britt och jag  till förströelse för ett hundratal pensionärer som samlats för en trevlig fikastund. Som vi kunde tolka det av intgresset var den underhållning som vi serverade till full belåtenhet. Många och ihållande applåder och god stämning i salen gjorde det inspirerande att ge dem den mentala smorning de behövde. Jag tycker det är inspirerande att vara med när publiken trivs och har roligt.

I kväll spelades sista matchen i elithockeyns grundserie. MODO förlorade mot serieledande Skellefteå men endast efter förlängning. Det varoavgjort i full tid. Således fick de fyra översta lagen i serien (gamarna) välja mellan de fyra nedre. Skellefteå valde Brynäs, varför det var ett ganska naturligt val för Färjestad att välja MODO som kvartsfinalmotståndare. Luleå möter Frölunda och HV resp. Linköping möter varandra.

Thats it.

Fläskkorven

Något som jag tycker är allra godast och bäst

Är att äta fläskkorv med senapssås och pärer

Även om det till äventyrs finns inslag av häst

från exotiska och hippologiska landamärer.

När detta sen fraktas och ältas  och köres i tarmen

Tekniskt processas, förädlas, smältas och vikas

Man känner sig salig och varm, som en glöd uti barmen

Vårt varande sedan  av lustfyllda känslor berikas.

Baklängesbesparing

Här på Tallbacken snöar det fortfarande lite lätt vilket resulterat i viss lämplig motion för undertecknad. Sportlovsfirande Johan har tillbringat någon dag hos farmor och farfar. I eftermiddag skall vi åka ner till Ö-vik eftersom Johan har ishockeyträning med MODO på Fjällräven Center.

Min KäraHustru är stadig ”kund” hos Landstinget Västernorrland och listad vid en av deras vårdcentraler. En inrättning om vilken man kan säga att den inte är särskilt mån om de stackare de har under sina vingars skugga. Eftersom hon har diabetes är hon beroende av regelbunden kontroll, bland annat av sina fötter. För den skull har hon haft remiss till fotvården som samtidigt som de behandlat hennes fötter även kollat att blodcirkulationen i dessa fungerar. För detta har hon således hittills  åtnjutit en viss subvention genom sjukvårdens försorg. Denna har kostat Landstinget Västernorrland en dryg tusenlap per år. Det tycker de förmodligen det blir för dyrt eftersom de numera återtagit remissen För denna summa riskerar man således en eventuell benamputation med allt vad den har för konsekvenser i en enskild människas liv.

Enligt uppgift är det endast de som är amputerade som numera får remiss till fotvårdare. Själv har jag svårt att förstå logiken i detta resonnemang. Om man till exempel har avlägsnat båda fötterna finns det väl inte så mycket att göra åt det. Möjligen i inledningsskedet av en cirkulationsrubbning kan det vara befogat med förstärkt uppmärksamhet.

Samtidigt som primärvärden utsätts för hårda besparingskrav håller Landstinget Västernorrland väl fortfarande på att betala av på den miljonfallskärm som förre landstingsdirektören Sigbjörn åtnjuter för sin (mindre lyckade) insats som boss. Man talar om att han gjorde sin arbetsgivare landstinget en ”Sigbjörntjänst”. Samtidigt med detta blomstrar fler och fler privata läkarcentraler där det dagligen sker en överströmning från de landstingsdrivna. Detta resulterar, särslilt i glesbygden, att än mindre resurser kan användas i vårdcentralernas verksamhet. Sett mot denna realitet är det än viktigare att man är mån om att upprätthålla goda relationer med sina ”kunder”. Det gamla uttrycket att man måste vara fullt frisk för att kunna uppsöka läkare håller nog även i fortsättningen.

I phåneri rätt uti vädret.

För några dagar sedan verkade det som om vintern var på väg att ta slut i våra nordiska bygder. Det var plusgrader och snön töade bort så ”spärkarföre va på väg å sla å”. Men vår kung Bore  håller sin kungliga spira i ett stadigt grepp och ser till att vintern  får den tid den skall ha. Det har nämligen kommit närmare 20 centimeter av den vita varan som nyss nämnda kung regerar över. Det innebär att ordningen är återställd och undertecknad bloggskrivare har haft fullt arbete med att rensa undan snön. Det är en kär sysselsättning för en åttiplussare som jag. Kan man bara ta det i det tempo som är anpassa efter ens ålder och rörlighet är det helt okej. ”Spärksäsongen fek en rompe” kan mnan säge.

Var på en samling härom dagen med en viss sorts information som dels var viktig och dels var mycket intressant. Vi var  cirka 20 stycken samlade. Det var väl inget märkvärdigt med det men så upptäckte jag att nästan hälften av deltagarna satt hela tiden och fingrade på sina Iphones. En del använde tummen och en del pekfingret. Jag vet inte till vilken nytta? Om de möjligen kunde scanna in föreläsarens viktiga information direkt i sin manick eller var gripen av en klåda i största allmänhet kunde jag inte avgöra. Om jag kanske upplevde det störande kan väl inte föreläsaren känt mindre obehag när han märkte det uppenbara ointresse för hans budskap som fanns hos dessa fingerfärdiga deltagare.

När mobiltelefonen var  som mest i ropet infördes mobilförbud i alla sammanträden. Och det var absolut störande när det plingade och spelade till höger och vänster och deltagare här och där rusade upp för att eventuellt inte missa en kontakt. Det är frågan om inte det vore en gudi behaglig gärning att införa någon liknande princip även i dagens sammankomster. Möjligen skulle man kunna göra ett undantag om det slutligen visade sig att den enda säkra kontakten med vår herre i himmelen var genom en applikation i androiden.

Nu dröjer det nog inte så länge tills undetecknad också sitter där med en ”klösbräda” i näven. Det är nog bara en tidsfråga. Jag har ännu inte bestämt mig om jag skall använda tummen eller pekfingret. Då är väl också jag i det Iphåniga diket där saligheten heter appar och knappar. Fördenskull är jag ganska lågmäld i min kritik. Den tekniska utvecklingen går så snabbt att det är svårt att hänga med.

Just nu är vi i bygden i färd med att genomföra ett projekt där samtliga fastigheter i vårt område skall förses  med anslutning via Fiberoptik. Signalerna för TV Telefoni och Bredband kommer att få obegränsad kapacitet genom dessa optiska signaler. Nu hörde jag en blänkare om att Ericsson var i färd med att utveckla ett helt nytt system inom samma område som var på väg att förpassa optotekniken till stenåldern. Kanske innan vi grävt våra diken är redan tekniken kaputt.  Och vi står där med något föråldrat. Vad vet man, vad vet man.

Det är som jag säger: ”Den som äter lever får se”.

Förresten har jag ändrat min sång:

De hängde nötkött på vägga

de va så färskt så de gnägga

Denna visa är inte lång

därför tar vi den än en gång.

Jakob vid Jabbok.

Jabbok är ett biflöde till Jordan och karavanvägen som Jakob färdades på med sin familj och allt tjänstefolk gick tvärs över  vad som kallades ”Jabboks vad”. I första Mosebok kapitel 32 finns en skildring av vad som hände just vid detta ställe. Sedan Jakob fört sin familj över vader stannade han kvar för en duell ned Gud om sin välsignelse. Envigen varade ända till morgonen och slutade med att Jakob fick motta välsignelsen och ett nytt namn: Israel. Hans tolv söner med respektive stammar blev då stommen till ett folk: Israels folk.

Jag har tolkat händelsen i en liten dikt

Vid Jabboks vad

”Jäg släpp däg int”, san Jakob å brötes vä Gud

Han va litn å klen sä dä va hårde bud.

Hörr de skull slut, de va nog  ganska givet

han hadde täje ne grepp å kämpa för livet.

Vem du än ä måst du tvunget välsign mäg

Jäg ä envis söm sönna, jäg gå int min väg

Jäg  brötes dells maran öm növändit är

din välsignelses beskydd ä dä jäg begär.

Min välsignelse får du sa den främmerne kär

Du brötats ärlit å vönne den Jakob du är

Israel ska du kalles framgent i tiden

Den lön söm du fo för du vönne i striden

Men söm e minne ska ja sla däg på ron

Å dä ä enbart för å stärk däg i tron

För når du gå kring å halte häri live

Du alltid ska minnes va de va söm stog skrive.

Välsignelsa behöv vi väl lite te mans

För å känne ne rektet. För att vara hans

Och öm de skulle på honom bero

Stärks vä varevige da i vönn tro

Sä fast vä på jorla blott är ett bloss,

Sä ha Gud en sån vänlig omsorg om oss

Att han vell beskydd ass varevige da

I strid och i fred, den tron ha ja.

Bössa.

I vämtam på snöoväre som skall komma i morgon vill jag helt kort citera en man uppifrån bygden:

Innan bestämmelsen om att man sku ha avlagt jägarexamen för o fo köp en bösse sä passe jäg på å köft en kaliber 222 tro jäg dä va

Na stora villebråda kan man nog int skjute vän dän bössa. Na kaniner å nan räv kanske. Men dä bruk int var sä lätt att kömma åt e dänn villebråda, Sä dä ha int bleve na jakttroféer för mäg än int.

Förste å ende fullträffen ja hadde va når jäg sköt höle på avgasröre på brorsans traktor.

Men de va ju int fy skam dä heller.