Påsk.

Når detta läses är det Palmsöndag. Inledningen på påskveckan. För oss på Tallbacken är det lite speciellt eftersom våra anförvanter, familjen Holmberg från Gotland, har anlänt i kväll. Nästan en vecka får vi rå om dem. Det verkar som om det blir rätt hyfsat vinterväder så det är inget hinder för dem att utöva de aktiviteter som de åstundar. Genom att det har varit så kyligt på nätterna nu en längre tid så har det inte tärt  något på den rikliga tillgången på snö som vi har.

Det är väl så att när påsken väl är över med alla dess aktiviteter vill man ställa in siktet på vår och sommar. Då man kommit in i april vill man att det skall bli ordentligt töväder så att snön smälter undan. Men det råder man inte över utan det blir som det blir liksom det alltid gör. Vårdagjämningen har vi redan avverkat (den 20-3) och omställning till sommartid är natten mellan lördag 30 mars och söndag 31 mars. Då skall man ställa fram klockan en timme. Dessvärre är sommartid inte likvärdigt med att det är sommar. Här uppe  i de nordliga landen får vi väl dras med vintern än ett tag.

Avslutar med att önska alla bloggdiggare en riktigt glad och trevlig påsk med diverse angenäma firanden.

En liten historia på ”björnamål” får ni till livs i kväll. Håll till godo!

Predikant´n

N´Sverker han hadde hågen åt at bli predikant. Dam tankern hadden rakt når han va ganska ong. Men skä jäg varl predikant vare fäll bäst å trärna rakt vä en gang. Sä ibland prediken för katta, de va bara sä svårt å fona dellå sett stelle. Han hadde int ens hönne läsa textn förn kattuslingen va less å slank ut görning döra.

Anne vare då han skull stell kräka däri lagårn, Dam va ju bjest fast sä dam könn int fara nan väg. Dam va ju tvungen dell hör på. Sä han sätte igang å predik för dam Å dam va ganska andäkten ända dells dam hadde fott na höfanga ditti höborle. Då sätte dam igang å tögge höe å feck en lycksaligen blick te öga sine. Nan predikan hadde dam int na intresse för då dam hadde jegarn fulle mun. Sä lillpredikant´ns övninger dam gack på tomgång. De vorte intjvätt.

Men en sak lärrden säg för framtin. ”Man ska no ha predikan före kafferastn.

En egoistisk existens

Häromdagen lyssnade jag till en föreläsning om hur välorganiserat ett bisamhälle är. De har alla olika uppgifter i kupan allt ifrän drottningen, arbetarna, vaktaran, spanarna osv osv. En kategori som är rätt olika de andra bina det är drönarna. De bara går omkring och väntar på att den andra bina skall mata dem och passa upp dem. Till äventyrs kan de vid något tillfälle av nåd befrukta något ägg. Det är rätt dramatiskt eftersom den handlingen osvikligt leder till döden för dem. Jag har roat mig med att skriva en liten dikt om detta fenomen.  Håll till godo!

Drönaren

Han har ingen uppgift i livet

Han bara dräller omkring

Han tar allting för givet

Bryr sig alls ingenting.

Han går bara där och drönar

Vill bli matad och mätt

Vanligtvis går han och stönar

Det är hans vanliga sätt.

Han sina dagar förslösar

På onyttigt finfjolleri

Sin energi han drösar

På allsköns lågt fjanteri

Han gör ej ett skapandes grand

Han bara lever på andra

Han tär på ett välbärgat land

Syssselsätter sig med att klandra.

Han ständigt fördriver dagen

Med att bara irra omkring

Han blir bara rundare om magen

Den han fyller med onyttiga ting.

Men han menar att så ska det vara

Det är allt han begär

Att få vara bland drönarnas skara

Och leva utan besvär.

En onsdagsblogg

Slutspelat för MODO. Thats it.

Till veckan, alltså under påskveckan, kommer familjen Holmberg från Visby på besök. Det är alltid lika kärt att få riktigt rå om dem under några dagar. För den sakens skull har vår Herre varit så generös att han sett till att mängden av den vita nederbörden finns i tillräcklig kvantitet. Av långtidsprognosen att döma skall det bli relativt skapligt vinterväder med härligt skid- och skoterföre. Skoterlederna är väldigt fina just nu så det är inga problem att ta sig fram.

KäraHustrun vill naturligtvis att det skall vara fint och välstädat när de kommer. Utan att för den skull gripas av städnoja ser hon till att det är rent och snyggt när de kommer. Jag som har en viss verksamhet i källarregionerna med vedeldning och lite annat får väl se till att det ser någorlunda hyfsat ut även där. Jag är väl inte någon utpräglad ordningsmänniska och trivs kanske bäst när det är lite stökigt omkring mig. Men däremot  jag är bra på att städa. En egenskap som är till god nytta emellanåt.

Så går livet sin gilla gång på Tallbacken med dagar som kommer och går. Tiden rinner iväg så fort att man ibland inte tyck hinna med den. Dessutom har tiden runnit iväg i kväll också varför det är dags att säga gonatt till alla kära bloggdiggare.

Bruna bönor och stekt fläsk från rimmad sida.

Om än dagen är mulen och grå

Det är alltid näringsrik kost hur än timmarna lida.

och alltid lika nyttig att få

Lotteri.

Min KäraHustru och jag ämnar bevista en pensionärsträff i Husum i dag. Vid det tillfället blir det också ett bejublat framträdande av OLD-fejs. Sedan blir det naturligtvis lotteri. Då köper man ett antal lotter för den ringa summan av fem kronor styck  som förhoppningsvis resulterar i att man går hem med något kaffepaket under armen. Eftersom KäraHustrun inte dricker kaffe är förbrukningen i vår familj inte stor så därför kan man säga att vi genom en generös fru Fortuna är självförsörjande på kaffe. Det brukar vara strykande årgång på dessa lotter kanske mest beroende på att pensionärer är särdeles begivna på hasard. Skulle man råka höja årsavgiften 25 kronor blir det ett väldans ramaskri men lotter det köper man så de bara brakar om det. Och lika glada är de vare sig de vinner eller inte, de har ju ändå massor av prylar hemma och kaffet är ju relativt billigt.

Så finns det ju andra lotterier också. Det finns Bingolotto, Sverigelotteriet och Postkodlotteriet. Jag betalar till det sistnämnda lotteriet kronor etthundrasextio varje månad för att få vara med i dragningen. Någon utdelning förutom någon hundralapp ibland har det inte blivit på den insatsen. Jag har en lott bara för att vara inne i systemet, utifallatt, utifallatt.

Ett lotteri som jag dessbättre är förskonad från är ”Svenska pillerlotteriet” Detta helt enkelt därför att jag är ”utanför systemet”. Däremot är inte KäraHustrun det.
Eftersom hon uppehåller en normalförbrukning av medikamenter (endast 6 tabletter/dag.) är hon däremot drabbad av detta vansinne. (En bekant till mig intar mer än 20 tabletter/dag.)  Det är nämligen så att varje gång hon får en ny sändning piller är det alltid en ny sort med nytt utseende och färg. Det är hur förvirrande som helst. Allt detta förstås i syfte att spara pengar åt Landstinget och detta i sin tur för att betala Sigbjörn Olovssons miljonfallskärm som vi har över oss ännu en god tid framöver. Någon gång blir det en rejäl nitlott eftersom en del piller ä rakt oätanes.

Den vinstlott jag just nu har dragit är den som handlar om horisontalläge. Jag vaknade rätt tidigt i morse och det har återverkningar på mina ögons glans i kväll. Denna behagliga slöhet kan förhoppningsvis bidra till att jag somnar på stubinen,  som vanligt. Tjenixen!

MODO slingrade sig ur galgen.

MODO som redan hade snaran om halsen i slutspelets kvartsfinal mot Färjestad, lyckades  efter en heroisk insats i Fjällräven arena tillfälligt slingra sig ur den färrädiska knipan. Efter att ha haft underläge i stort sett hela matchen (3-0 efter 3,19) kom kvitteringen väldigt efterlängtad i sista perioden. Matchebn gick till förlängning och sudden. Ca 5 minuter inpå den fjärde perioden  kunde MODO avgöra matchen till sin fördel Dettaa innebär att de omgående åker till Karlstad för ytterligare en drabbning.

Eftersom timmen är sen och klockan går in på ”småtimmarna” nöjer jag mig med detta mycket tillfredsställande faktum. Gonatt, gonatt.

Mästarnas mästare.

I kväll var det seriestart för mästarnas mästare och undertecknad bloggskrivare gluttade faktiskt lite på det första programmet. Nu är det ju så att jag inte är någon inbiten TV-tittare varför jag nog är lite mera kritisk än vanligt. Om det nu inte tar någon mer dramatisk vändning tycker jag nog att programmet var ganska mediokert. Jag tycker att det har på något sätt överlevt sig själv. Men det kanske tar sig. Till gagn för alla degande konnässörer.

Så kom jag att tänka på en annan ”mästare”, nämligen banmästaren Johan Fredrik Andersson. I dagligt tal bara kallad BM.

Det var nämigen så vid järnvägen förr i tiden att underhållet var tämligen välorganiserat. Av någon underlig anledning hade man råd med underhållsarbeten på den tiden. Längst ner på den tidens rankimg fanns den enkla banarbetaren. Ofta säsongsanställd eller fick rycka in när det behövdes. Över dem fanns Banvakten, som i första hand ansvarade för sin del av banan som var hans ”sträcka”. Men banvakten var samtidigt arbetsledare för det lag som arbetede med underhållet på just hans sträcka. Över dessa arbetslkedare fanns ”Banmästaren”, i dagligt tal benämnd BM. Över honom fanns ”Baningenjören” som hade snsvar för, i detta fallet, sträckan mellan Långsele och Vännäs. Sedan fanns det ytterligare Avdelingdirektör och Generaldirektör.

Trots sin ställning som banmästare och bosatt i Björna minns jag honom som en relativt liten och oansenlig person.Men han var mycket noggrann i sin tjänsteutövning och behandlade sina underlydande med stösta respekt. Eftersom det var noga med att hålla reda på tågtiderna hade han lagt sig till med en kronometer som mätte tiden med största noggrannhet. Han kunde skryta med att den mätte till och med sekunderna exakt. Tidmätning var has stora passion i livet. Vid sin pensionering byggde han sig ett hus nere vid Storsjön i Långviksmon som han döpte till Strandgården. Som i många andra familjer på den tiden växte det upp många barn. I BM-s familj var det nog tio eller tolv som nådde vuxen ålder. Som de flesta andra vid den tiden tillhörde man naturligtvis Långviksmons missionsförsamling. Han var känd som lite av en filosof med många kluriga uttalanden. Han kunde säga: ”Nu har jag ätit ett ägg men jag känner mig inte mätt, men jag vet att jag är mätt för jag har ätit ett ägg”. Ett annat uttryck: ”Gumman och jag vi trätar ibland, men vi är aldrig osams”. En sanning så gott som någon.

Slutligen finns det också hos bloggskrivaren lite filosofiska fundringar om det inte snart är dags att avsluta denna oförargliga inlaga. Detta för att med det snaraste uppsöka ”snarkofagen” för en viss stärkande sömn. Jag har faktiskt vissa små funderingar på att försöka ta mig upp till Hemsjön med skoter i morgon. Det skall bli spännande att se om det kan förverkligas.

Fotbollsmarchen

Då vi skulle ha fotbollsmatch i skolan började det alltid med att ta ut lagen. Det gick så till att två av oss blev slumpmässigt utvalda att börja välja. Sdan drog man sticka om vem av dem som fick välja först. Det var viktigt att dra den längsta stickan, för då fick man chansen att välja den grabb som var den i särklass bästa med bollen. Sedan valdes det med fallande rangskala ner till de som alltid kom att väljas sist. Det var i regel alltid samma grabbar som rankades lägdt. Det kan anmärkas att damfotbollen inte var uppfunnen på den tiden. Våran lärare som var väldigt intresserad av att spela fotboll var också alltid med men var inte insyltad i den allmänna rankingen utan gick in i det lag som han tyckte behövde det bäst. Nu var det väl inte så viktigt hur slutresultatet blev men det var ju alltid nesligt att förlora.

Låraren som tidigare spelat i något serielag var naturligtvis snäppet bättre än oss alla, men kunde ibland vara lite trög och inte heller särdeles passningsvillig. Vid dessa matcher kom jag av någon anledning alltid att agera målvakt. Vid det här tillfället var läraren i motståndarlaget. Nu var det aå att våran lärare inte hade några riktiga fotbollsdojor på fötterna utan spelade med galoschförsedda svarta lågskor. Så hör det till historien att galoscherna var några nummer för stora i förhållande till skorna, varför han hade fyllt dem med tidningspapper framtill. Under det ideliga sparkandet på bollen komprimerades detta galoschinlägg så att fodralen började glappa. Vid ett tillfälle gjorde han en soloraid och kom dribblande mot det mål jag vaktade. När han skulle skjuta bollen i mål bar det sig inte bättre än att bollen vinglade iväg på sidan men galoschen kom som en projektil mot mål. Skicklig som jag var fångade jag den vinande fotbeklädnaden. Situationen var så komisk att en av pojkarna inte kunde  hålla sig för skratt vilket uppfattades av läraren som en provokation. Helt i avsaknad av någon känsla för hunor blev ha så förargad att han rusade fram till den stackars ynglingen och gav honom en rungande örfil så att han ramlade i marken. Sedan blåstes hela tillställningen av och det var slutsparkat för den dagen. Det var bara att återgå till de trista lektionerna. Basta!

Från det tillfället har jag alltid tyckt förmågana att kunna se sig själv genom humorns glasögeon är en egenskap av stort värde.