Fotbollsmarchen

Då vi skulle ha fotbollsmatch i skolan började det alltid med att ta ut lagen. Det gick så till att två av oss blev slumpmässigt utvalda att börja välja. Sdan drog man sticka om vem av dem som fick välja först. Det var viktigt att dra den längsta stickan, för då fick man chansen att välja den grabb som var den i särklass bästa med bollen. Sedan valdes det med fallande rangskala ner till de som alltid kom att väljas sist. Det var i regel alltid samma grabbar som rankades lägdt. Det kan anmärkas att damfotbollen inte var uppfunnen på den tiden. Våran lärare som var väldigt intresserad av att spela fotboll var också alltid med men var inte insyltad i den allmänna rankingen utan gick in i det lag som han tyckte behövde det bäst. Nu var det väl inte så viktigt hur slutresultatet blev men det var ju alltid nesligt att förlora.

Låraren som tidigare spelat i något serielag var naturligtvis snäppet bättre än oss alla, men kunde ibland vara lite trög och inte heller särdeles passningsvillig. Vid dessa matcher kom jag av någon anledning alltid att agera målvakt. Vid det här tillfället var läraren i motståndarlaget. Nu var det aå att våran lärare inte hade några riktiga fotbollsdojor på fötterna utan spelade med galoschförsedda svarta lågskor. Så hör det till historien att galoscherna var några nummer för stora i förhållande till skorna, varför han hade fyllt dem med tidningspapper framtill. Under det ideliga sparkandet på bollen komprimerades detta galoschinlägg så att fodralen började glappa. Vid ett tillfälle gjorde han en soloraid och kom dribblande mot det mål jag vaktade. När han skulle skjuta bollen i mål bar det sig inte bättre än att bollen vinglade iväg på sidan men galoschen kom som en projektil mot mål. Skicklig som jag var fångade jag den vinande fotbeklädnaden. Situationen var så komisk att en av pojkarna inte kunde  hålla sig för skratt vilket uppfattades av läraren som en provokation. Helt i avsaknad av någon känsla för hunor blev ha så förargad att han rusade fram till den stackars ynglingen och gav honom en rungande örfil så att han ramlade i marken. Sedan blåstes hela tillställningen av och det var slutsparkat för den dagen. Det var bara att återgå till de trista lektionerna. Basta!

Från det tillfället har jag alltid tyckt förmågana att kunna se sig själv genom humorns glasögeon är en egenskap av stort värde.