Disharmonier.

För någon tid sedan hade  flygeln i kyrkan förlorat stämningen. Det var ett antal strängar som mistat den rätta klangen och fungerade således inte i förhållande till de andra. Det uppstod disharmonier som naturligvis inte gladde den som trakterade instrumentet. Lyckligtvis har vi avtal med en som är kapabel att stämma pianot och återställa den rätta klangen.

Av och till tappar också vi människor den rätta klangen vilket gör att vårt liv störs av ofta självförvållade diaharmonier. Det kan ske i små sammanhang men också i de stora. Ute i världen blir det då på grund av denna disharmoni, olika oroshärdar där konflikter uppstår mellan  länder. Jag tänker i den här stunden på Nordkorea där den politiska ledningen satsat stenhårt på militära maktmedel. Detta trots att den egna befolkningen lider svårt av svält och undernäring. För att invagga människorna i en tro på det egna landets förträfflighet ägnar man sig åt provokationer och vapenskrammel.

Häromdagen lyssnade jag till ett radioprogram där någon berättade om ett besök i Nordkorea. På något underligt sätt hade han lyckats ta sig igenom den yttre fasaden och fått möta den vanliga männsikan. Han var förvånad över hur de klarade sig. Utan några egentliga resurser hade de utvecklat en subekonomi som bidrog till att de överhuvudtaget kunde överleva. Lokalt producerade förnödenheter utanför den konrollerade byråkratin gjorde det möjligt att klara livsuppehället. En sorts harmoni i det lilla. Han hade en tanke om att det lilla embryot till marknadsekonomi så småningom skulle erövra landet, även om det skulle ta mycket lång tid.

Jag har alltid hävdat att om samspelet och harmonin i den lilla gruppen fungerar sprider detta sig också till de större sammanhangen. Kanske kan det vara den läkprocess som en sargad värld behöver.