I phåneri rätt uti vädret.

För några dagar sedan verkade det som om vintern var på väg att ta slut i våra nordiska bygder. Det var plusgrader och snön töade bort så ”spärkarföre va på väg å sla å”. Men vår kung Bore  håller sin kungliga spira i ett stadigt grepp och ser till att vintern  får den tid den skall ha. Det har nämligen kommit närmare 20 centimeter av den vita varan som nyss nämnda kung regerar över. Det innebär att ordningen är återställd och undertecknad bloggskrivare har haft fullt arbete med att rensa undan snön. Det är en kär sysselsättning för en åttiplussare som jag. Kan man bara ta det i det tempo som är anpassa efter ens ålder och rörlighet är det helt okej. ”Spärksäsongen fek en rompe” kan mnan säge.

Var på en samling härom dagen med en viss sorts information som dels var viktig och dels var mycket intressant. Vi var  cirka 20 stycken samlade. Det var väl inget märkvärdigt med det men så upptäckte jag att nästan hälften av deltagarna satt hela tiden och fingrade på sina Iphones. En del använde tummen och en del pekfingret. Jag vet inte till vilken nytta? Om de möjligen kunde scanna in föreläsarens viktiga information direkt i sin manick eller var gripen av en klåda i största allmänhet kunde jag inte avgöra. Om jag kanske upplevde det störande kan väl inte föreläsaren känt mindre obehag när han märkte det uppenbara ointresse för hans budskap som fanns hos dessa fingerfärdiga deltagare.

När mobiltelefonen var  som mest i ropet infördes mobilförbud i alla sammanträden. Och det var absolut störande när det plingade och spelade till höger och vänster och deltagare här och där rusade upp för att eventuellt inte missa en kontakt. Det är frågan om inte det vore en gudi behaglig gärning att införa någon liknande princip även i dagens sammankomster. Möjligen skulle man kunna göra ett undantag om det slutligen visade sig att den enda säkra kontakten med vår herre i himmelen var genom en applikation i androiden.

Nu dröjer det nog inte så länge tills undetecknad också sitter där med en ”klösbräda” i näven. Det är nog bara en tidsfråga. Jag har ännu inte bestämt mig om jag skall använda tummen eller pekfingret. Då är väl också jag i det Iphåniga diket där saligheten heter appar och knappar. Fördenskull är jag ganska lågmäld i min kritik. Den tekniska utvecklingen går så snabbt att det är svårt att hänga med.

Just nu är vi i bygden i färd med att genomföra ett projekt där samtliga fastigheter i vårt område skall förses  med anslutning via Fiberoptik. Signalerna för TV Telefoni och Bredband kommer att få obegränsad kapacitet genom dessa optiska signaler. Nu hörde jag en blänkare om att Ericsson var i färd med att utveckla ett helt nytt system inom samma område som var på väg att förpassa optotekniken till stenåldern. Kanske innan vi grävt våra diken är redan tekniken kaputt.  Och vi står där med något föråldrat. Vad vet man, vad vet man.

Det är som jag säger: ”Den som äter lever får se”.

Förresten har jag ändrat min sång:

De hängde nötkött på vägga

de va så färskt så de gnägga

Denna visa är inte lång

därför tar vi den än en gång.