Småordens betydelse.

En fullvärdig kommunikation mellan människor handlar inte endast om koncis faktaredogörelse utan också att nå ett socialt samförstånd. Det handlar alltså om relationer. Om förutsättning för en gemensam språkförståelse.

För den sakens skull pryder vi språket med småord, så kallade diskurspartiklar. Det är småord som inte fyller så stor funktion i sammanhanget men som kryddar den sociala intentionen i språket. Diskurpartiklar är således småord som typ, ba, serru, vahettere, jahöllpåsäg, ju, la med flera.

Här ett brotttycke ur ett samtal mellan två fjejer på ett bibliotek:

Flicka 1: Har du inte lämnat den ba?

Flicka 2: Jag har lämnat den jag fick den typ.

Flicka 1: Nä nä men asså du vet ja tappa den ba när vi lämnade in den, han tog den ba liksom.

Konversatonen kan verka lite kryptisk men för de båda flickorna var småorden en del av deras sociala identitet. Det finns ändå en uppenbar risk att småorden saboterar talets betydelse så att det mister lite av sin tydlighet.

Det går också trender i brukande av dessa småord. Under en period var typ ett modeord som användes i var och varannan mening. Under andra tider kan det vara ba, serru eller ju. Det är sådant som kommer och går på språkets modehimmel.

Vissa forskare menar att man inte skall skam eller skuldbelägga dem som använder dispurser i stor utsträckning. I stället för att ständigt påpeka och rätta till skall man föregå med gott exempel genom att tala fylligt med ett rikt och variernade ordval. Småorden dyker upp med automatik och visst kan man fastna i ett spår. Men de betyder inte att de är oviktiga. Vi skulle inte klara oss utan dem.